Norrländska Korrespondenten – 1 november 1873, sida 2

såg det ut, när Jäppa, våt som en pudel, satte af hemåt från det svalkande kärrets strand. Vattnet stänkte rundt omkring honom, och månstralarne afspeglade sig i vattendropparue. Korteligen: vår Jeppa erbjöd det märkvärdiga skädespelet af eu spriugand, e silfverglänsande vatteukonst, kriugstralad af månens milda glans, ända tills han uppnädde hemmet och befarn sig i sängen, Femte kapitlet. Jeppas funderingar i sängen. Jeppa låg uti sängen, men sof icke. Det harmade honom, att han icke bättre försvarat sig. Han tänkte på byns sladderkäringar, och hvad de nu skulle få vatten på sin k.arn, och tänkte på de unga jäntoru-, som kanske skulle neka att dausa med henom på nästa dansgille, och i förargelse beslöt han att gå och hänga sig. Han reste sig upp i sängen. Men då stod plötsligt Mätta iuför hans själs ögon, och han lade sig åter ned och började funderade. Allt tydligare blef det nu för honom, att han väl ändå borde fria till Mätta, ianan han gingeatt hänga sig. Hvarför kom hon genast fram till fönstret, om hon ej tyckte om mig, frågade han sig sjelf, och emedan han sökte besvara denna fråga, tyckte han, att det började dagas. Han reste för den skull åter på sig — men då stod plötsligt den lille bredryggade, barske nämdemannen framför hans själs ögon, och strax fann han, att det var mörka natten. Han hade alltså god tid på sig och började för den skull hålla följande tal till sig sjelf: aJaha, Jeppa! Andra har du tjenat i 11