Norrländska Korrespondenten – 1 november 1873, sida 2

Wid besigtning utom kyrkomuren befans å de wester om kyrkan liggande trädesoch räggärden tydligen färska spår efter 2:ne personer, fom gått tillsammans åtminstone ett stycke af wägen. Af dessa spår ledde åtminstone det ena från den s. k. Ostanå Sand och, där de förenats, bägge till fyr: komuren. Längre i wester tappades spåren. Penningeställningen. Med anledning af den nu pågående ställningen i den utländska pennin: gemarknaden yttrar Göteborgs Handels oc) Sjö fartstidning bland annat följande rörande wåra förhållanden: Äfwen mi hafwa haft en fänning af grund: ningswäfendet, men dock i jämförelsewis mycket ringa mån, och de företag, fom kommit till stand, hafwa med ytterst få undantag warit af redbar art. De häri nedlagda kapitalerna äro alt få ingalunda bortkastade, om de också för tillfället äro räntelösa, derigenom att åtflilliga företag ännu ej hunnit träda i werksamhet och bära frukt. Flere af dessa företag äro också bygda på främmande kapital, fom därmed kommit landet till godo, un der det sannolikt blott jämförelsewis ringa belopp af wåra egna kapital gått till utlandet. Till någon egentlig swindel tunna wi alt så ej såga, att man hos oss hemfallit och detta gör ock att wi nu finna oss i annat läge an flere andre land. Därimaot wilja wi ej neka, att ju wi seglat nå got för rastt för de fylda seglen. Detta ligger octfå något i wårt bankwäsens natur. I de goda tiderna hafwa bankerna uti sedelutgifningsrätten tillfälle att widga penningetillgången utöfwer den werkliga kapitaltillgangen, och därmed hafwa de mahända lockat mer än en öfwerdadig man att anlita krediten, i och för aktiehandel m. m., längre än ban bort. Ty ingen fara war, få länge denna han: del drefs blott på fasta händer, d. w. s. inom sadane krafter, der man tfunde fullt betala fina aktier för att, om man så wille, låta dem ligga. Men fara inträdde. när personer med mingre tillgångar började spekulera på diffecenferna, d. w. s. när man kastade fig i denna affär utan att funna betala mer än några procent, men måste fylla bristen genom att belåna dessa pavper, iaf waktan på prisstegring. Wi känna icke huru långt denna spekulation sträckt fig, men hafwa med ledsnad sport, att belåningarna för fådana affärer uppgått i den sista tiden till stora belopp. Om ester en sadan spekulation och efter en tid, då nästan alt hwad aktier heta stigit i wärde, ett större prisfall börjar, få inträda ocdfå förlusterna för dem, fom ej längre funna hålla på fina papp: per utan twingas till deras försåljning. Ty af prisfallen följer, att de ej funna erbjuda samma fäferhet fom förr såsam hypotek för lån, utan att deras belaningswärde nedsattes, då mi lifmwäl förmoda, att de banker, som tillförene, genom belåning af dylika papper. underlättat och uppmuntrat rörelsen, ide skola nu wilja annat än småningom inffränfa denna belåning. Man wet emellertid, att åtfäliga banker i olika orter börjat i senare tider drogs mycket in på ut: läningen. Detta lärer wål wara betingadt af omständigheternas makt, men det är bäde farligt och orätt att här gå från den ena ytterligheten till den andra. Man kan just därmed framkalla kriser, hwilka eljes skola kunna förebyggas. Hafwa åtstilliga papper warit uppdrifna öfwer fina wärden, funna de därefter lätt komma att sjunka under sina werkliga wärden, när innehafware drifwas till nödtwungen försäljning. Wåra penningeanstalter äro till att utjämna od mildra sadane wexlingar, med deraf följande förlufter, men ide att uppkalla och förswåra dem. Deras uppgift är i detta fal så mycket wigtigave, fom de enskilde taga intryck af bankernas tillbafadragna handlingssätt ända därhän, att de ofta förlora all besinning. Likasom det förut ej fans någon gräns för tilliten och wissheten om fortsatt stegring, få blir det därefter ingen gräns för mipftroendet. Nu finnes intet fom duger; alt är wär— EEE —