Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1873, sida 3

öknamn. Skjutspojken: Me förlåf, hur heter herrn ? Resanden: Jo, jag heter Oxehufvud. Skjutspojken : Hå, kors! ... Jojo, en kan lätt tå en klick på sej... Min far stal bara en stut han, en gång, och straxt fick han heta Stuta-pelle, så länge han lefde. Denna gamla anekdot kommer oss att tänka på, hur vådligt det är att göra sig kvick med öknamn. Lyckas det en witzare att hitta på något uttrycksfullt öknamn, så får det stackars offret bära. derpå till sin graf, ja väl på andra sidan grafven, så länge hans minne letver. Det är i synnerhet i skolorna som dessa ,.kristningar äro vanliga, och jag mins ännu hur en kamrat fick heta Halfbuteljen, derför att han trodde att en fjerdedels aln var lika med fyra jungfrur, emedan det var detsamma som ett kvarter. En annan fick heta Skara derför att i geografien stod: , Skara, liten, krokig och ful, och des a epitet passade fullkomligt på den öknämnde. Men då en tredje olycksfogel, som hette Broqvist, i stället fick heta Öset, så erfordrades dertill en långdragen slutledning. Af Broqvist blef Brö(d)qvist, vidare Bagarn, Faraos bagare, Faraos—0Os—0Oset. Han slutade som kopparslagare, och då sade alla, att det var ju helt naturligt, ty af os blir alltid hufvudvärk. ij Så var det ock med honom som fick heta Hökarn, då han. skulle ge törslag på en psalm och föreslog , Mitt lif är en våg!. Men på tal om våg, så våga vi komma fram med en vågad historia, som nu är en vogue i en viss liten stad. i Herr Julius X., en gammal brandförsäkrad kurtisör, ansågs omöjlig att snärja. Hymens rosenröda rottfälla gillrades af mammor och tanter med alla möjliga läckerbitar, men Julle — som han förtroligt benämndes — luktade väl på betena, ja kanske naggade varligt i kanten, men kom icke inom gillret förr än Lina Y. satte ut sin lilla fälla. Hon begagnade till bete en portmonnä, som hon fått efter sina saliga hädangångna föräldrar, och den var för vår granntyckte ungkarl en så söt lukt, att han blef fångad. a En af Linas väninnor tyckte då, att när nu Lina fångat Julle, borde hon heta Jullens fånglina, och detta var ju ganska naturligt. i På bröllopet sjöngs, bland andra glada sånger, äfven: Vore du en våg Och en julle jag... Häraf tog sig någon en osökt anledning tycka, att unga trun borde kallas Vågen.