Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1873, sida 3

A s336 888 han sjöng glad: , Mitt viv är en väg, men Lina fick ofta höra små förtretligheter med anleduing af sitt nya öknamn. Kom hon en gång med friseradt hår, så sades det: ,, Vågen krusar sig, gadbevars! Bar hon en ny klädving, då hette det: , Vågen vräker, förstås tt: När hon blef upphettad i dansen, hviskade man : ,,se på Sralllägen-, o. s. v. i oändlighet. Men snart tröttnade man vid detta och stadens witzare påstodo, att den som låg förtöjd vid en Vågbrytare helt enkelt är en Skuta, och ordlekar haglade i en rigtning som här ej kan angifvas. Julle befanns vara mindre sjelfständig : han gick i Skutans kölvatten och blef derför omdöpt till Slupen, och dervid förekom blard annat, att då Julle en gång hade sin näsduk hängande i bakfickan, påstod man att han hade sorg, emedan han flaggade på half stång. Emellertid blef vår lilla fru Skuta ganska fet och välmående, och en spetsig moster föreslog att hon skulle befordras till. Galeas, men då blef Lina ond och gaf svar på tal: ,Moster har svårt att ha tand för tunga som ej har mer än två stora framtänder kvar. Den som har två betar är ju kedilj. Mjuka tjetjenarinna. mamsell Kodilj! ö Detta slog an så, att gumman aldrig får heta annat än mamsell Kodilj, äfven nu stdan hon ej mera har sina två betar. . . Julle berömde sin lilla skuta och gaf henne en präktig schal för att hon skulle varg väl riggad. Om Skutan och Slupen ännu ha kvar sina sjönamn vet jag ej. men nog vet jag att de blifvit kalsatrade. Och så var det med den skepparhistorien. Öknamn kunna dock ibland vara völ förtjenta. En viss sågverksegare kallas numera allmänt Snarkarn, och det af det skäl, att han drar timmerstockar. oo En bonde kallas för Kroppen derföre att han i ett bränvinsmål gick värjemålsed, oaktadt han af alla ansågs skyldig. När han sälunda svurit bort själen är ju bara kroppen kvar. Kapten ——, den tråkigaste sällskapsmenniska man nånsin kan sräffa, hvars mun sällan öppnades till annat än en långdragen gäspning, fick redan på Karlberg nammet Torkel Träskalle, och den kollossale possessionaten —1—, som bodde vid en vik af Mälaren, hette allmänt Isprofvarn. ty då isen bar honom höll den att köra. En nu atliden hr Bagge fick hela Bocken, derför att han steg upp och bockade sig då han af giltiga skäl blef utsparkad af sin blifvande svärfar Kammarjunkarn W., som i en tablå stod som Apollo öfver de tre gracerna, fröknarne Cederström, Liljeström och Egerström, fick derefter heta Göta lejon (öfver 3 strömmar). Löjtnant David H. spelade gerna kort och fick derför ofta små ,,gliringar af sin själasörjare, hvilken påstod att kortleken var den harpa. som H. spelade på. Då han en gång träftade presten och dennes fru i ett sällska D, der det ej gick att få ihop ett parti, sade denne till H. med något försmädlig ton: ..David, hvar har du din harpa? Ja, det vete fan, svarade II. ,men nog ser jag att kära bror har sin med sig. Frun fick häraf namn af Harpan, och som detta skulle vara detsamma som spelkort, så blef hon kallad Spader dam, och detta gaf anledning att då frun en gång råkade att falla pladask i smörjan, när hon skulle klifva ur vagnen, och ropade: Greta, hjelp upp mig! svarade den nåäbbiga pigan : Nej, kära fru, utslaget kort ligger lDavid H. skaffade sig sedan en egen harpar, och då i bibeln berättas hur David dansade för arken, så fick fru II. öknamnet Arken, och när hon sedermera blef mor för e xöldig skara mer eller mindre fula barn, sick hon heta Noaks ark. Som enka omgifte hon sig med en Å. som deraf fick namnet Ararat.