Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1873, sida 2

ste den tron, som bland de öfriga förkristna folken möter of äfwen hos perserne, Zend-lärans anhängare, att nämligen endast det goda ärsemigt, mer ide det onda — en tro fom för öfrigt äfwen är den rätt uttolkade kristendomens. Ragnarök, de högheliga makternas undergång, bildar en wårdig afslutning af det wäldiga drama, fom upföres i den nordiska gudawerlden. Den dualism, fom genomgår hela den gamla gudaläran, måste nödwändigt leda till detta slut. Det ar striden mellan det goda och det onda, som alt jämt sysselsetter den nordiska mythologien. Skall denna motsats fortfara i ewighet, skall denna strid fortgå endast till Ragnarök eller äfwen efter Ragnarök? Derom hafwa olika meningar blifwit uttalade, men den wetenskapliga forskningen har på senare tiden med alt större wisshet ådagalagt, att nordbon antog det ondas fullständiga undergång i Ragnarök. All skuld, all synd war försonad i den sista striden. Nordbon insåg, att det goda är ewigt, men att det onda bär förgängelsens frö inom fig, och derför uteslöt han det onda från den werld, som skulle komma efter Ragnarök. Det nya gudaoch mens niskoslägte, fom då upstår, njuter en fullfomlig sällhet och får ej ens oroas af den tanken, att når got ondt och osaligt finnes till; det saliga och harmoniska lifwet i Gimle får ej störas af något ffärande mipljud. Lotskriget i Öresund. Då Posttidningen för den 19 sistlidne juni afslutade en artikel, angående lotsningen i Öresund, med den upgift, att frågan inom några dagar kommer att erhålla en för båda sidorna tillfredsställande lösning, få skyndade mi att både med tillfredsställelse och tilförfigt delgifma wåra läsare sagda uplysning uti en fråga, fom ide allenast är af wigt för sjöfarten, utan jämmäl för det goda förhållande, fom bör råda mellan grannländerna. Förhoppningarne att Smweriges rätt i den upkomna twistefrågan skulle blifwa tillgodosedd synas imellertid wara ganska swaga. Det långa dröjsmålet med den (itillfredsställande lösningen, under det dagliga klagomäl öfwer förnyade trakasserier ständigt ingå, badar intet godt. Saken är dock helt enkel och frågan har på ett särdeles klart sätt blifwit utredd af isynnerhet Göteborgs Handels: och Sjöfartstidning. Det händer ibland att wanans makt är få stark, att man, oaktadt timade förändringar, kvarstår i det gamla föreställningssättet. Längtan efter tull och seglationsfrihet i Sundet war få stor, att man beslöt fig för att medelst stor penningupoffring fri köpa fig från den danska herrerätten öfwer denna genomfart, i stället för att makterna genom ert kollektiv not kunde hafwa förklarat Sundstullen afskaffad, sasom en orimlig kvarlefwa fran de tider, då man på många ställen, under en eller annan förewändning, afpressade förbifarande obewäpnade seglare afgifter. För war del anse wi lyckligt, att saken blef ups gjord med penningar; men hwad beträffar rätts mätigheten af att Swerige, fom eger den ena ftranden af Sundet, skulle betala mest och att en få stor summa skulle tillerkannas Danmark, derom kunna meningarne wisserligen wara delade. Det förebars likwål, att om Banmark mistade denna betydliga inkomstkälla, det skulle digna under fin stora statsskuld, få wida ej asslsöningssumman fats tes mycket hög. Nu är wanans makt imellertid så stor, att danskarne ännu betrakta fig sasom her rar i Sundet, och att wissa bland of, företrädeswis regeringen, lida af samma missupfattning. J traktaten af den 14 mars 1857 lyder artikel 1 fålunda: Under hwad förewändning som helst skall hädanefter icke något fartyg wid passerandet genom Sundet eller Bälterna kunna uppehållas eler hindras. Dessa uttryck funna ide missförstås, men allting fan misstydas, och en uppenbar misstydning är förjöfet, att göra den del af Sundet, fom kallas Drogden, till ett danfkt farwatten. Uti Sundet, ungejärligen midt i farwattnet mellan Malmö och Köpenhamn, ligger en liten dansk holme, benämd