Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1873, sida 2

Mia herre?, sade han, er ålder och rang kunna tillåta er att ostraffadt förhana en ringa adelsman uti det, som är honom äpyrbarast. Men jag bönfaller hos er, att ni matte befalla en eller flere af edra adelsmän att gå i borgen för de ord ni uttalade. Jag svärjer vid Gud, att jag skall låta dessa sluka dem så länge tills de kväfvas deraf.? Detta är säkert ett bruk bland herrar raffineräde; Jag följer ej deras sedvanor, och jag drifver mina adelsmän på porten, om de vilja efterapa dem. Med dessa ord vände han honom ryggen. Kaptenen lemnade hotell Chåtillion med själen uppfylld af den bittraste harm, sprang upp på sin häst och lät, för att gifva luft åt sitt raseri, det stackars djuret sätta af i det vildaste galopp i det han ristade upp dess sidor med sina sporrar. Under den våldsamma ridten var han nära att spränga omkull åtskilliga fredliga fotvandrare, och en lycka var det att han på sin väg ej träffade en enda raffinerad, ty i den stämningen, som nu beherrskade honom, skulle han säkerligen gripit hvarje tillfälle att draga blankt. Då han nalkades Vincennes. började upproret i hans inre så småniogom lägga sig, Han vände sin blodiga och svettdrypande häst och red långsamt tillbaka till Paris. 7Stackars vän, sade han med ett bittert leende och klappade hans hals, ädet är du, som får lida straffet för den förnärmelse han tillfogat mig.o Omsider nådde han sin broders bostad. Han berättade helt enkelt, att amiralen vägrat lägga sig ut till hans fördel, men förteg samtalets