Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1873, sida 2

Coligny syntes osäker och hans stämma förlorade något af sitt bittra uttryck. ?Ni kan väl åtminstone ej veka att Beville, Comminges sekundant, var er goda väu?? ?Jag har varit länge bekant med honom och står i stor tacksamhetsskuld till honom. Men Comminges stod i ett lika intimt förhållande till honom som jag. Dessutom har Couminges sjelf valt honom till sin sekundant. Och till sist bör Bevilles tapperhet och ära befria honom från hvarje misstanke om oredlighet. Amiralen drog sina läppar till ett föraktligt leende. Bevilles ära, upprepade han och höjde på skuldrorna, eno gudsförnekare!? en menniska som sjunkit ned i utsväfningar!? kJo, Beville är en man af ära! sade kaptenen med fast stämma. Men hvartill allt detta prat? Var jag icke sje.f närvarande vid duellen? Och passar det väl för eder, herr amiral, att framkasta tvifvel om vår ära och beskylla oss för lonmord 20 Det låg någonting hotande i hans ton. Coligny förstod ej, eller också föraktade han häntydningen på Frans af Guises mord, hvilket katholikernas hat skref på hans räkning. Hans anletsdrag fingo ett uttryck af kall orörlighet. ?Herr de Mergy, sade amiralen i en lugn och hånfull ton, cen man, som förnekat sin religion, har ej mera någon rättighet att tala om sin ära, ty ingen skall tro derpå.? Kaptenens ansigte blef purpurrödt och ögoublicket derefter dödsblekt. Han for ett steg tillbaka likasom för att ej duka under för frestelsen att slå en gammal man.