Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1873, sida 2

jam derför ej få mycket måhända genom högljudda bifallsrop, hwilka dock ej uteblefwo, utan fasthällre genom den djupa inre rörelse, hwarmed hon tydtes följa werkliga karakterers strider mot freftelserna. Ramcau, denne lättsinnige, hånfulle snyltgäst, som ej wet nagon större wälsignelse än ett godt bord, fom berömmer fig af att han låter fin Hung: riga mages skrik öfwerrösta samwetet, fom, fättande hufwudsumman af lifwet i att åta god mat, dricka delikata winer och älska wackra kvinnor, i resten ser endast fafänga, och som hånar Diderot för det denne af sitt samwete som hederlig karl afhållits från ett brott, fom kunnat bemantlas med en föregifwen god afsigt; men fom detta vaftadt slumpar bort en förmögenhet af 2 millioner, hwarmed han kunnat winna lifwets hufmud summa, för den fafangan att få gifwa silofofen en lera, spelades af hr Petterson med hänförande lif och warma. Dock syntes oss hr P., måhända i följd af den swaghet och oklarhet som både wid författarens teckning af Rameau, ej hafwa upfattat hans karakter fullt riktigt oh hans Rameau föreföll derför of något oklar och sjalfmotsägande, och hans sista upoffrande handling framträdde alldeles omotiverad. J följd af samma oriktiga upfattning, saknade Rameaus triumferande ssildring i 15 scenen af rifedomens fröjder den prägel af hänfull själfironi, som owilkorligen ligger deri och fom måste fram hallas för att gifwa en aning om den blifwande lösningen. Diderots rol spelades af hr Nilsson, hwars icke wanliga förmåga såsom karaktersskådespelare, redan lagd i dagen i Nerkingarne, i gär tillwann sig allmant erkannande. J synnerhet berömwärda äro den måtta, full af sanning, och den fina nys ansering fom utmärfa hans framställningar. Hrr Nilsson och Petterson inropades. De öfriga medspelande gjorde sina partes med samwetsgrann omsorg, men då wi derför med erkannande omnämna hr Hammarstrand, fru War: berg, fröken Frankenfeldt och fru Tillgren måfte wi sanningsenligt tillägga, att fröken F. ännu alt för mycket later sitt ansigtsuttryck wara långt, långt borta fran handlingen, och de känslor, som hon måste erfara. Den andra pjesen Det nya Paris fan knapt omnämnas i annat fyfte än för att ogillas. Musiken är blott ett upkok på gamla; Offenbachianare texten, trots en och annan högst berättigad och ej aldeles okvick satir, jammerlig och benutftällningen owärdig fåmwäl de spelande fom allmän: beten — för att ej tala om den dramatiska fon: sten sjelf. Något spel kunde här ej ifråga komma; och wi tro att publiken ej synnerligen tilltalades af pjesen. Fmellertid erhöllo hrr Bergström och Warberg applåder för deras sätt att sjunga en i 3 akten förekommande kuplett, riktad mot Frank: rikes monarkister och jesuiter och måste siunga om sista versen; hwarjemte expositionen måste på begäran för andra gangen förewisas. Konung Oskar i Östersund. Wid den middag som hölls i lördags å elementarlärowerkets stora pelarsal föreslog, enligt I. T., landshöfding Asplund h. m:ts skal i följande ordalag. Med h. m:ts nådiga tillstånd äskar jag ljud och ber Eder här närwarande fatta glasen. Fran urminnes tid har i Swerige warit sed att wid hwarje festligt tillfälle tömma skålen för fonungen. Den seden lefwer ännu och skall fortlefwa, ty den har djupare rötter än blotta minnets — den är roffästad i swenska folkets aldrig jwikande kärlek för konung och konungahus. För oss kan icke något tillfälle wara festligare än detta. På fin eriksgata genom de nordliga delarne af sitt rike har den nyss krönte konungen nått wåra lan: damären; och med folkwänlig tillgänhlighet — en egenskap som Sweriges konungar synas ärfwa med fronan — har Han tillåtit of wid denna feftmåltid betyga Honom wår tacksamhet och erkänsla för Hans besök.