Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1873, sida 2

tigt käril, har icke skolan rätt att tillräkna sig hela hedern deraf; synes åter någon icke hafwa blifwit något annat än hwad jag liknelsewis wille kalla ett skrälle på osäker fot eller en midt igenom ihålig blomkruka, så will skolan icke heller ensam bära answaret derför. Jag har rätt att tillbaka wisa oberättigade fordringar, som af många ställas på folkhögskolan. Man kräfwer af henne underwerk, då man från de flesta andra läroanstalter både för det manliga och kvinliga könet Helt enkelt måite nöja fig med wanliga menskliga lappwerk. Hafwen den godheten, godt folk från ofwan till nedan i samhället, att mäta alt tyget med samma aln och betrakta folkhögskolans unga karlar med samma miskund, som andra skolors lärjungar. Och om nu jag, fom bäst känner dem, från denna bilighetens ständpunkt skulle, ehuru själf deras lärare, wåga bedöma folkhögskolans lärjungar, will jag gerna wåga min heder på, att de öfwer hufwud i sträfsamhet och upförande icke äro sämre än andra skolors, hwad de icke äro bättre, och jag borträfnar derwidlag från dessa andra skolor hwarken elementarlärowerk eller universitet, hwilka jag båda i grund och botten känner. Att detta goda omdöme fan gifwas om lärjungarnes flit och seder beror utan twifwel derpå, att, trots det myckna talet om den swenska almogens öfwerförfining och lust att aflägga sitt stånds gamla wanor och bruk, altsammans ting, som bhufwudsakligast beröra lifwets utsida, och som i hwad fall som helst icke med rättwisa kunna dömas i en handwändning, det dock i hjertats djup hos de nio och nittio af Sweriges hederwärda dannemannaklass bor fvar af den gamla andan någonting, fom är wärdt mycket mer än både kläderna och bohaget, nämligen fraft i arbetet och renhet i federna. När en swensk bonde werkligen wil något, skall det stå berg i wägen, innan han ger wika; och för de njutningar och synder, hwilka undergräfwa både kroppens och själens helsa för alt för stor del af öfriga samhällsklasser, har den swenska bonden, Gud ware lof, föga finne. Jag har fett bes kräftelse derpå genom fyra års daglig umgängelje med söner ur aktade swenska bondehem. Men till detta goda utfall af folkhögskolans arbete bidrager utan all fråga äfwen en annan oms ständighet, nämligen att det nu börjar bli slut på den tid. då både hög och låg uti bondens ofuns nighet sago ett af wilkoren för samhallets beständ. Det är ynkligt, att både höga och lärda herrar kunnat hysa en sådan tanke, och det är bedröfligt, att den pa wis och sätt delats och ännu delas af otaliga bondemän. Om de insäge, hwad denna skenbart så beskedliga tanke innebär, huru de ges nom densamma göda och wattna sitt eget stånds swaghet och swagheter, huru de Hålla tillbaka jordbrutet, det ursprungligaste, mångfidigafte och ädlaste af alla yrken, och detta just i en tid, då alla andra wertsamhetsgrenar genom alt insigtsfullare och driftigare ledare rastlöst ila framåt; om de injåge, huru de, genom att ledas af en så förwänd öfwertygelse, godwilligt understrifwa fin egen förnedring på jult det område, der friheten och jemns likyeten äro mest oförnekliga, nämligen med hänz syn till allas lika rätt och lika plikt att till det högsta möjliga förkofra sitt andeliga wäsende, det enda af alt hwad menniskan eger, fom är ewigt; ja, om de fattade huru olika det ser ut i en föradlad och uti en wanwårdad själ, så stulle de förwisso häpna öfwer sin egen hjernas foster och för färas öfwer den usla lott, de welat bereda fina egna barn. Forts.) Tvänne offer för dryckenskapslasten. Ur ett bref till Sefle-Poften anföra wi följande: Under min första resa genom de inre socknarna eller de, fom ligga efter Woxnans oh Ljusnans floddalar, af det denna tid på året särdeles täcka Helsingland, klagades allmänt öfmer det bland allmogen tilltagande superiet. Man talar om goda års förbannelfe och det ligger sanning i detta ut tryck. Det penningeöfwerflöd, fom nu råder nästan öfwer hela Norrland, har medfört en hävnadsmäc— ——