Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1873, sida 2

lät den sätta öfver hvarje hinder som mötte henne. Mergy hade endast den ypperliga berber, han red, att tacka för att han icke blef skild från henne: men till hans stora törbittring följde grefven af Comminges, hvilken var lika väl beriden som han, också efter henne, och oaktadt ban red i en våldsam galopp och gaf noga akt på jagten, talade han ofta med amazonen, under det Mergy tyst anmärkte haus latta sorglöshet och isynnerhet hans talang att säga behagliga småsaker, som — oqa han skulle sluta af den förargelse, han sjelf erfor dervid — måtte hafva roat grefvinnan. För öfrigt träffade de båda medtäflarne, som besjälades af en ädel täflingslust, ingen gärdesgård hög nog, inga diken nog djupa, för att hejda dem, och mer än tjugo gånger utsatte de sig för att bryta halsen af sig, På en gång skilde sig grefvinnan från jagtpartiet och tog af in på en liten väg i skogen, i venkel mot den, som konungen och hans sällskap följde. UHvad är det ni gör? ropade Commiuges, ni rider fel; hör ni icke hornen och hundarne på denna sidan?aNå, så rid ni andra vägen; det är ju ingen som håller er tillbaka. Comminges följde henne utan att svara. Mergy gjorde på samma sätt, och då de kommit några hundra alnar inåt vägen höll grefvinnan in sin häst. Comminges på högra och Mergy på venstra sidan gjorde detsamma. Ni har en god stridshäst, herr de Mergy?, sade Comminges, man märker ännu icke en svettdtoppe på honom. — LL co