Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1873, sida 2

lända till både uplysning och nöje att få läsa ett prof på ett föredrag wid en folkhögskola oc med: dela derför, efter Nerikes Allehanda, det föredrag inom statshushållningens område, hwarmed fil. dot tor P. A. Gödede afslutade Lunnewads folkhög: skola i Östergötland: Ju yngre man är, desto mindre har man lust att blicka tillbaka på den tid, som warit. Lifwet spritter i hwarje åder och hwarje ynglings mwalspråk måste wara: Framåt, få är wårt ödes bud! Men liksom äfwen den wigaste tar ett steg tillbaka, innan han wågar ett afgörande språng, så gifwes det också på det högre lifwets område ögonblick, då man stannar, då man så att säga ånyo lefwer om, hwad man nyf till rygga lagt. Oh det gör man för att samla kraft till ett så mycket raskare lopp framåt. Wi, jag och mina lärjungar, stå i dag wid en sådan punkt. Jag blickar helt naturligt tillbaka på fyra års kamp och arbete i folkhögskolans tjenst, och mina lärjungar på en fort, en snabbt förrunnen winter, hwilken för många bland dem är både den första och sista tid, jom de, efter hunnen mog: nare ålder, fått anwända till själens wäckelse och kunskapers inhemtande. Mycket fan under en få fort tid ej wara munnet, kanske doc mera, än hwad twiflarena och lastarena mena. Har blott själens hunger och törst blifwit wäckt, har hjärtat börjat att klappa warmare för alt heligt, rätt och stort och har förståndet fått större öfning, rykt och fjälfständighet, få har ju winterns arbete ide warit fåfängt. Ett är jag wiss om att de allra flesta bland eder hafwa wunnit, aktning för det andliga arbetet oc medborgarrätt bland dem, hwilkas fjäl lefwer. Oh skulle det finnas någon enda, hwilken ide utan ett ftyng i samwetet kan betyga detta om fig själf i dag, tror jag dock han skall erkänna, att dertill är han själf skuld och ide folkhögskolan. Lärarne äro inga trollkarlar hwarken här eller i andra skolor. Af gran kan ingen människa göra tall, och att förwandla watten till min, hörer Herranom till. Wi, swaga redskap, få oh wattna, men Gud är den, som wäxten gifwer: detta är ett ord, som läraren, mera än någon annan arbetare på det omåtliga fältet, måste bära i hjärtat för att styrka fig med, när modet sjunker och krafterna swigta, eller för att förödmjuka fig med, när den skröpliga högfärdsanden refer fig upp och tyder sig hafwa alt wäl bestäldt. Lärarens updrag är alltid ett omätligt, sasom alt i andens werld är omätligt och ewigt. Deraf kommer det, att hwarje ärlig lärare, så snart ett steg är wunnet, alltid finner, att han har framför sig ett nytt, som är lika wigtigt att upnå, och få widare i ovändlighet. Men så mäste också lärjungen betrakta sitt arbete, ifall en riktig samwerkan skall upstå. Han får aldrig känna sin törst släckt, han måste alltid bakom fig höra maningens röst: Öwad du wet är ett intet emot hwad du ide met, och denna maning ffall ständigt drifwa honom framåt. Om I tron, att jag helt och hållet har warit uptagen med mitt egetarbete, sa bedragen I eder; jag har hunnit med att taga ganska wäl reda på edert. OM jag wet derigenom, att icke alla känt denna fiälstörstens oro, och jag wet också, att bland dem, som werkligen hafwa känt henne, hafwa ide alla känt henne med jamma styrka. MNaturanlagen, den före: gående lefnaden, den riktning, som sinnet en gång från början genom föräldrahemmets inflytelser tagit, altsammans saker, fom funnos till, innan yng lingen fom bit, hafwa tryckt i hög grad olika ftämpel på hwars och ens arbete här; oh jag har aldrig lofwat någon människa att funna förhindra att dessa saker också hädanefter kanhända komma att öfwa sitt goda eller dåliga inflytande på mina lärjungars lif och seder. De afledo icke, mina lärjungar, den första november i fjor, och de stiga ide upp från de döda, såsom alldeles nya männi skor, i dag. Tag är ingen krukomakare, fom från föräldrarna mottagit ler och åtagit mig att af en klump göra ett slags käril och af en annan ett annat flags. Finnes någon hafwa blifwit ett nyt— Å -X ö—