Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1873, sida 2

sina trosbröder var mer än en kovung, ty han förenade i sin person en hjelte och ett helgon, kände sig Mergy betagen al en sådan vördnad, att han ovilkorligen knäböjde då han föreställdes för honom, Amiralen, som blef förvånad och obehagligt berörd vid denna ovanliga ärebetydelse, gjorde ett tecken att han skulle resa sig, och tog en smula förtretad emot brefvet, som den unge entusiasten lemnade konom. Han kastade en blick på vapnet i sigillet. Det är från min gamle vän baronen af Mergy?, utbrast han, 7och ni liknar honom så mycket, unge man, att ni säkert måste vara hans son. alserre, min far hade önskat, att hans höga ålder tillåtit honom att sjelf komma och göra eder ett besök.o ?Mine berrar, sade Coligny efter att hafva läst brefvet, i det han vände sig till sin omgifning, jag föreställer eder härmed baronens af Mergy son, som rest öfver fyrahundrade mil, för att komma med bland oss. Det tycks, som om vi ej skulle få någon brist på frivilliga till Flandern. Mine herrar, jag beder om er vänskap för denne unge man; I hafven ju alla högaktning för hans fader. Genast fick Mergy mottaga massor af omfamningar och vänskapsfulla anbud af tjenster. ?Har ni någonsio varit i krig, min vän Bernhard ?? frågade amiralen. Har ni redan hört gevärssalfvornas dån? Mergy svarade rodnande, aatt han ännu ej haft den lyckan att strida för sin religion. Ni skall snarare lyckönska eder, uuge man, öfver att ej hafva varit tvungen att utgjuta edra landomäns blodo, sade Coligny allvarligt;