Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1873, sida 3

Jag tycker mig se honom träda in på den inhägnade kampplatsen; på magen bär han frosseri, det är hans pansar; dåsigheten tjenar hovom till sporrar; i bans bälte sitter skörlefnaden, det är en farlig stickvärja; afunden är hans dolk; han bärer högmodet på sitt hufvud, som en ryttare sin stormhatt; han gömmer girigheten i sin ficka för att i nödfall betjena sig af densamma, och vreden tillika med allt, som följer med denna, har han i sin mun, hvilket tydligen visar eder; att han är beväpnad upp till tänderna. När Gud gifvit signalen, säger satan icke som en honett duellant egnar och anstår: min herre, är ni i ordning? Nej, han störtar lös på de kristne utan att ens säga: garde! Den kristne, som upptäcker att han löper fara att få en stöt mitt i magen af frosseri, parerar med fasta. För att göra sin förklaring ännu tydligare, tog talaren vid dessa ord ned ett krucifir, som hängde i en vrå; och började fäkta med detsamma, i det han föll ut i åtskilliga stötar och parader, på samma sätt som en fäktmästare skulle hafva gjort med sin florett för att visa en konstmessig stöt. det han drager sig tillbaka, sätter satan ia en stot primstöt med vreden; derpå gör han en fint med hyckleriet och gifver er en kvartstöt med högmodet. Den kristne betäcker sig först med tålamodet; derpå riposterar han högmodet med en stöt af ödmjukheten. Satan blir förbittrad och faller ut med stickvärjan skörlefnad; men då han ser, att en parad med späkningar förtar dess verkan, kastar ban sig