Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1873, sida 2

Men det är just orsakerna, fom mäste undanröd: jas och hwilka desse äro ha wi i dag hört. 1. En orsak war bristen på bildande nöjen. Nu är det wäl sant att många menniskor gå på bibelförklaringar och många pårteatern, blifwands jålunda desse sysselsatte; men det fins andra och äfwen de ganska många, hwilka anse fig ide ha någon nytta af en bibelförklaring och ide ha råd att besöka teatern — och desse tillgripa lätt krogen. Fmellertid borde dot kommunen, fom har en få god infomft af detta klandrade superi, och bolaget fe till och draga försorg om bildande nöjen, fåfom föreläsningar o. d. funnes tillgängliga, och kunde dertill anflås någon del af bränminss försäljningswinsten. En annan orsak war de ymmiga tillfällena till dryckenskap. Någon minskning fan ske derigenom, att källarena stängas kl. 6 lördagsaftonen och ej öpnas förr än mändagsförmiddagen. 3. En tredje orsak war den stora penningtillz gången. (Ref. måfte sanningsenligt tillftå, att han blef få häpen öfwer den tanten att äfwen denna orsak borde, enligt den stränga logikens lagar uns danrödjas, att han ej fom sig för att antefna börs jan af anförandet rörande denna puntt, men efter att hafwa hemtat sig upfattade han följande yYyrz fonden.) Sparsamhet bör på alt sätt befordras och något måste göras för att få arbetaren att aflägga något af fina förtjenfter. Exempelwis borde det ålaggas hwarje arbetsgifware att icke antaga någon arbetare på annat wilkor, än att denne wille förbinda fig att låta den del af ars betsförtjensten inneftå, fom ej äterginge till lefnadskostnaden. Hr Röst önskade att, då såwäl enskilde fom förs eningar endast funna werka godt för platsen, detta möte läte fin röst höras af lagstiftningen, fom ehuru wisferligen bättre än lagtillämpningen, doc lemnar mycket öfrigt att önska. Lagen kringgås bland annat genom salningen, och bolaget, som ej motwerkar eller förhindrar denna, har derigenom wisat sig glömma sitt första wackra walspråk. En önskwärd förändring wore det, om det blef: we på bud att ett stop bränwin ej får hemtas på flera kärl utan måste hemtas på ett. Hr v. Ahn erinrade till en början mot det af flere gjorda påftåendet, att det numera ej wore någon skam att wara full, att det dock ej kunde hekas att det är en stor skam att bli bötfäld för fylleri. Men, frågade han, huru många äro ej de jom fupa fig fulla utan att behöfwa böta? Detta är en orättwifa, fom bör afhjelpas och tal. wille till den föreslå, att endast twå utskänkningslokaler skulle få finnas och att twå poliskonstaplar placerades inne på dessa med skyldighet, att så fort någon blefwe full, leda honom ut och föra honom in på kontoret. Hr Sjöln erinrade om den petition fom för en del år fedan utgått från arbetsklassen och med anz ledning af hwilken stadsfullmaktige förbjödo utskänkning från lördags afton till måndagsmorgon. Under detta förbud räddades dock supen till mas ten men detta war lika olyckligt, fom det skäl hwilket ledde derhän war löjligt, ty af denna sup ha många nu öfwerklagade missförhållanden upwäxt. J anledning häraf föreslog tal. aflåtande af ffrifs welser till reprefentanten wid riksdagen, kommunalstyrelsen och bränwinsbolaget med den önskan, att en hwar af dem måtte göra alt, som ligger inom deras befogenhet och stär i deras makt för att hämma superiet. Hr Lindgreu beklagade att det forna patriarrkas liska förhållandet mellan husbonde och tjenare bblifwit i de flesta fall Helt uplöst och kände fig urtan twifwel öfwertygad derom, att det bästa metdlet mot superiet wore, om arbetaren beredes tilltreäde till husbondens familj. Hr Lörgren anmärkte till en början, att det wore ett obefogadt ingrepp i eganderätten, att fordra det bränwinsköparen ej får begagna flera än ett kärl, riktade derefter til presterskapet en upmaning att de, hällre än att ständigt predika — —