Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 2

summan rdr 115 rmt; hwarimot hr G. F. Norelius dömdes erlägga återstoden omkring 1275 rdr, dock med Norelius lemnad öppen rätt att i sin ordning söka utfå denna summa af dödsboet. Galtströms bruk bar af Elfbrinks Å Luths i Gefle dödsbo sälts till Klosters bruksbolag. Hälften i detta bruk såldes i februari för 250,000 rdr; men den återstående nu fålda hälften har, enligt N. P. betingat ett wida högre pris. Provinsens riksdagsmän bar ännu ej låtit något synnerligt höra af sig, hwilket wäl til en del får skrifwas på räkningen af deras owana. Stadens ombud har ej mwädt något eget förslag men har derimot upträdt med anföranden wid ett par öfwerläggningar inom andra kammaren såsom i järnwägsfragan och ännu twå eller tre till. Af landets riksdagsmän åter har hr Anders Anders: jon i Wissland inlemnat ett och hr Petter Näsman i Näs twå förslag, hwarimot ingen af dem ännu muntligen uptradt. Wi skola meddela wåra läsare dessa förslag och göra i dag början med hr P. Nåsmans första förslag: Om skjutsningsbeswärets aflyftande från jordbruket, och hwilket förslag lyder sålunda: Bland de bördor, fom trycka på jordbruket, är kanske ingen fom blifwit få ofta och så rättwist öfwerklagad fom skjutsningsbeswäret, och är detta onus få mycket mera orättwist, som det ide egentligen utgår till staten utan till förmån för enskilde, hwilka ega rättighet fordra, att när fom helst, oh huru angelägna arbeten än pågå, jordbrukarens hästar skola ställas till deras förfogande, mwisferligen mot ersättning, men en ersättning, hwars be lopp det ej tillkommer den skjutsande att bestämma. Frågan om denna bördas aflyftande från jordbru: tet är få gammal och få mångfaldigt utredd och nära nog uttömd, att man i en motion rörande detta ämne ej behöfwer wara mångordig. Man synes wisserligen hafwa erkänt fom regel ffyldiaheten för den resande att widkännas hwad skjutsen på hwarje ort, i mån af större eller mindre fonkurrens om dess upgörande, är wärd. Man tyckes ock hafwa insett att stjutsskyldigheten ide warit en skatt utan endast ett åliggande, för hwilket den skjutsande ansetts upbära full waluta genom ffjutspenningarne, men när till följd af förändrade förbållandet denna skyldighet urartat till ett fonnerligen tungt onus, anser jag billigheten fordra def uphörande. Farhågan, att skjutslegan skulle flerstädes ytter: ligare updrifwas, derest man borttoge marimibestämmelsen pr häst och mil samt statens och de nu skjutsskyldiges bidrag, fan wisserligen ide på förhand bewisas wara ogrundad, men då erfarenheten witsordar, att de höga afgifterna till werkliga eler skenbara entreprenörer, mangenstädes warit föranledda af beräkning på delaktighet i statsbidraget, så synes wara skäl, att indragningen af bidragen såwäl från staten i nuwarande form som från de enstilde böra uphöra. För att söka framkalla en spekulation, fom bör finna sitt eget intresse, fordras att legan ej blir för den resande alldeles afskräckande. Skulle dock wisa fig att, i följd af färs stilda lokala förhållanden, legan någonstädes blir alt för högt updrifwen, få må af medel, ftällda til kongl. maj:ts förfogande, lemnas understöd till densammas nedsättning till det i orten oh närgränsande socknar gångbara wärde, men på sådan grund och på sådant sätt, att understödet, derest det bewiljas, blifwer hufwudsakligen i det allmännas men ide i entreprenörernas intresse. Om od man måste motse, såsom ide otroligt är, att sådana åtgär: der blifwa i särskilda fal erforderliga, oh om i öfrigt, under den inwecklade frågans mångåriga behandling, det wisat fig omöjligt att förebygga hwarje olägenhet af den önskade reformen, få be rättiga ej dessa swårigheter att bibehålla ett uppenbart tryckande onus för jordbrukaren, eller att för en längre tid inställa genomförandet af en fådan såsom riktig erkänd grundsats. Hänwisande jag i öfrigt, till ftöd för mitt här nedan framstälda för