Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 2

Kouversationen blef allmän, Harald och jag talade om främmande länder, och May iuflätade ett ord alt då och då; men jag kunde ej undgå att märka, hurusom han, fastän talande till mig, hade sina ögon oupphörligt fästa på Mays ansigte med en så synbar beundran, att jag hade den största lust i verlden att vrida kring hufvudet på honom. Af domaren välkomnades han den unge mannen varmt, hästen skickades bort till stallet och Mainovens sol gick i moln, Från den dagen kom Harald oupphörligt, än under en, än en annan förevändning. Den ena gången var det musikalier, eu sällsynt blouma eller ett utmärkt skaldestycke, som förde honom dit, en annan gång var det någon utflygt, som skulle usföras, o. s. v., tills slutligen hans ankomst betraktades som en gifven händelse för dagen. En dag kom domaren och lade handen på min axel, der jag stod vid fönstret för att betrakta Harald och May, som gingo bland blomsterrabatterna. ? Archie,? sade han, adessa två skola bli ett par. Meurice kom till mig i dag på morgonen och anhöll om mitt barn, och jag sade honom, att om han kunde vinna hennes bifall, vore han säker på mitt. Jag tror, att hon älskar honom.? KDet tror äfven jagy svarade jag i drömmande ton och vände blicken bort från dessa lyckliga tvenne, som vandrade dernere, upp till kalla grå skyn; ?men nu, mr Morgan, skulle jag önska tala med er i egna affärer. Jag kan ej tacka er som jag borde för all er godhet.