Norrländska Korrespondenten – 12 april 1873, sida 2

a dT J YTV OMM 11111 JDTCHU 119 rik och fattig, hög och låg kring den komite, fom nu häller på att insamla medel för ändamålet, och ger hwar och en något efter fin förmåga, få är jag öfwertygad, att J rätt fnart funnen hafwa eder skola i gång. Folkhögskolan är en skola för unga män, helst för sadana, fom redan pröfwat och smakat hwad det will säga att wara okunniga. Änglingar på 16 eller 17 års ålder draga wanligen mindre gagn af underwisningen, än karlar på 23 och 25 är eller till och med deröfwer. Man skall hafwa ett hjerta af sten, om man ej blir griven, då man får se, huru dylika till mogen ålder komna män arbeta dag och natt, i skolan och på fin kammare, då de fått ögonen öpna för fin egen okunnighet. Det finnes så mången yngling, som har en bottenlös tro på sig sjelf och fin egen förträfflighet, och det är denna tro, fom maste krossas innan han fan blifwa en werklia man för fig; ty genom ödmjukhet oc arbete går den enda wägen till fjelfstandighet. Folkhögskolans styrka ligger just deri, att hon mer än någon annan läroanstalt förenklat såwäl fina läroämnen fom sitt underwisningssätt, jä att intet läroämne finnes, hwilket ej är nödwändigt för hwar och en, fom betänfer fin ftällning sasom på en gång medborgare och jordbrukare Låroåmnena äro nämligen fofterlandets grundlagar och kommunallagar, swenska sprakets bruk i tal och skrift, statshushallningens enklaste grundsanningar samt wart lands historia och geografi, altsammans med stadig hänsyn till just det, som jordbrukaren har af dessa ämnen att lära. Wid sidan af dessa ämnen komma sedan de rent praktiska, om jordytans sammansättning, om de odlade wäxternas och husdjurens bygnad, räknekonst och landtbrufsbofföring, ritning af landtbruksredskap och bygnader, samt upmätning, afwägning och kartläggning af mindre jordstycken. Du ser, att alla ämnen äro så walda, att hwar och en fader, som hoppas att få sina söner till dugliga landtbrukare och kunniga medborgare, bör söka att werka för, att lärvanjtalten kommer till stand. — Men saken har oc en annan sida. Jag har ofta med grämelse sett, huru just de bästa hufwudena dragas bort fran jordbrufet, huru det gamla bondehemmets mest begäfwade barn genom de allmänna lärowerken alt för ofta dragas in på andra banor. Detta missförhallande kommer förwisso till stor del deraf, att inga andra läroanstalter hittills funnits, der dessa lifligare finnen kunde hafwa fatt sitt kuuskapsbegär stilladt, utan att i oc med detfamma öfmergifwa fäderneyrket och det fäderneärfda arbetet. — Det går doc an, när de, som duga till andra yrken, komma in på dessa. Men wärre är det med de otaligt många, som i närwarande stund i mårt land ide äro passande för de lärda studierna, men dock släpa sig med skuldsättning oh elände igenom både elementarlärowerk och universitet, emedan de en gång, för att ide blifwa alldeles utan underwisning, fommo in på den wägen. Men allra wårst är det med dem, som lida skepsbrott halfwägs till målet, med dem, som ledsna wid studierna och wända om hem till fädernetorfwan, sedan de ändamålolöst förnött en dyrbar tid och kostat fina föräldrar ett och annat tusen. De hafmwa nu uti fäderna lärt fig nya seder och wanor, maten fynes dem alt för grof och simpel, och de gitta knappast att peta med polerad spatserkäpp i den jord, fom med swett och möda, men med heder och ära, plöjts af far och farfar. Nej! Läroanstalter må finnas, der bondens jon lärer fig att hedra fin faders yrke och älska hemmets avund och hemmets feder, der han blir en insigtofull swensk odalman, men ide en till arbete oduglig s. k. halfherre. OM en sådan läro: anstalt är folkhögskolan, fom just ligger på landet för att ej utsätta fina lärjungar för frefteljen af städernas nöjen och njutningar. Jag har talat om bondens och bondeklassens nytta af dessa läroanstalter. Det är nu också tid att tala om fosterlandets. Jag tänker mig, och jag tror att jag har rätt deri, att brorslotten eller i hwad fall fom helst en ofantligt stor del af Smweriges jord eges af allmogen, och att minst en mot: swarande del af Sweriges folk har fin näring i bondens stuga, liksom ocksa landets förmåga att bära skatter i högst wäsendtlig del hwilar på Hans drift och hans wälmaga. Ar detta fant, och är det tillika en sanning, att ett kunnigt folk går frame åt men ett okunnigt står stilla äfwen uti ckonomiskt hänseende, så torde det äfwen wara uppenbart, att wi swenskar på ett oförswarligt sätt slösa bort wår ädlaste kraft, så länge en klass af sadan betydelse som wårt bondeståud får kvarstå i forna tiders okunnighet, medan alla andra yrkens innehafware rastlöst sträfwa framåt. Men trots betydelsen af denna lyftning i efonomiskt hänseende, hwilken sannolikt skall hos of får som i Danmark bli en följd af högre undermwisningsanstalter för allmogen, få hafwa och folfhögskolorna ett fosterländskt mål, som är ändå mycket högre, nämligen att wäcka och nära en manlig och fast fosterlandskärlek. Huru skall man kunna ålska det man icke känner? Huru skola wi kunna älska ett fosterland, af hwars storslagna och lärorika thi storia de flesta at oss ide känna mera än ett sfoleff