Norrländska Korrespondenten – 8 april 1873, sida 3

dessa besök. Ej heller var det svårt att gissa, hvilka planer dessa unga varelser uppgjorde för framtiden; och jag är icke säker på att mylady ej uppmuntrade dem, ty jag vet, att hon ofta lemnade dem ensamma. Hvad domaren beträffade, så såg han aldrig eller brydde sig om någonting: således kuude man ej heller vänta, att han skulle se, att kapten Laurence och miss Lena förälskade sig i hvarandra. ?Första gången jag riktigt fick kunskap om att der var någonting emellan dem var en afton, då det led mot hösten och nätterna voro kalla och ruskiga. Jag hade den vanan, ers höghet, att göra en rund kring drifhusen just vid skymningen för att släppa ned fönserlufterlufterna, I den afdelningen af orangeriet, som ledde in till ett förmak, hörde jag röster. Ni förstår, att de hade öppnat dörren emellan dessa två rum, för att få doften af blommorna in i förmaket, något som de ofta gjorde, och jag hörde nu, hvad de sade, Jag fortsatte med mitt arbete, och de generade sig ej för mig, — det gjorde ingen. ?Var lugn, ty jag eller ingen, det är detsamma,? kunde jag stundom säga för att uppmuntra dem. i ?Jag tycker ej om det, Lena, hörde jag kaptenen säga. ÅJag tycker ej om det: och jag måste tala med din far, innan jag far härifrån i afton, Hvarför är du så rädd, min älskling ?? i ?Jag vet icke, Ernest, sade hon till lhonom med sorgsen stämma. Jag har en slags aning om ledsamheter; som komma att drabba oss. Pappa har på senare tider så ofta lagt Handen på mitt hufvud och talat om rikedom och tit