Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1873, sida 2

dera sluttningen af en hög ås. Vid dessa flisor stannade fiskaren ett ögonblick för att öfvertyga sig att edet tagit sigd Med ett förnöjdt smäleende såg han då att hela Kopparfly stod i ljus låga, hvars storlek och styrka med hvarje minut ökades af de många höoch halmstacker, som stodo uppresta i närbeten af byggningen. Efter denna upptäckt skyndade han framåt med rastlös fart till dess han nådde kapellet, öfver hvars ringmur han hoppade in på kyrkogården. Här knäföll han vid sin hustrus graf, samt bad länge och med djup andakt. Efter förrättad bön reste han sig sakta upp, steg åter öfver muren och ilade ned åt stranden. Klara tårar lyste i hans ögon och med sorgsen röst mumlade han: i Intet kvarhåller mig mera på jorden, sedan jag förlorat hvad som var mig dyrbarast. Min lernad har varit stormig och rik på brott . . . måtte Gud förlåta mig dem! . .. Jag dör, begråten af ingen, välsignad af ingen. Ingen sten eller grafhög skall utvisa hvar mitt stoft hvilar! Vore ej Rosenkind oiycklig, skulle alting varit bra. Då skulle jag lyckligt tillbringat min ålders dar i kretsen af min familj... Kanske hade någon då vid min död offrat en sakuadens tår åt mitt minne, rest ett kors eller planterat en blomma på min graf ... Men nu , . . Farväl med detta lif, som ej eger något värde för mig! . . . Mitt sista ord vare en bön till dig gode fader i himmelen, om tillgift för mina brott! Med dessa ord störtade sig fiskaren i det svallande hafvet. Några minuter sednare var han ej mer . ..