Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1873, sida 2

—— ————— —? — qäqpBc— — — Släpp då, rosslade gubben. Fiskaren släppte sitt tag. Men knappast kände gubben sin hals fri, förrän han öppnade munnen för att uppge ett nödrop. ÅJa så, du läser dina böner på det sättet lo ropad2 fiskaren och inklämde med ny styrka gubbens smala hals mellan sina jernfingrar. Drag dig nu till minnes alla dina illbragder, fortfor fiskaren. Kommer du ihåg din första hustru, den du mördade? Kommer du ihåg den rödhårade Niklas, hvilken du öfvertalade att mörda Sven och sätta eld på hans hydda? Kommer du ihåg, att Svens föräldrar innebrändes i kojan, och att verktyget till dina planer sjelf stektes i samma eld? Kommer du slutligen ihåg Rosenkind, min dotter, den du tvingade dig till och slutligen bringade till vansinne, förstörande mitt samvetslugn obh läggande flickans mor i grafven? Men dessa illgerningar skola bli de sista du gör . . . Far åt helvetet, gamla orm! . . .7 Tjutande af raseri uttalade fiskaren de sista orden. Skyndsamt slet han en bredbladig knif ur fickan, samt stötte den i Esraels bröst. ?Se så, gamla odjur! Nu återstår blott att visa dig den sista tjensten, mumlade han, och framdrog midt på golfvet ett bord, hvarpå han lade den döde. Under bordet uppstaplade han derefter en mängd böcker och papper, dem han slutligen antände. Sedan satte han eld på flera ställen af detta och angränsade rum, hvarefter han flydde deritrån. På något afstånd från kungsgården Ottenby stå tvenne stora stenhällor, uppresta på hvar