Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1873, sida 2

I Dagbladet skrifwer den kvicke trönite-förfatz taren som följer: i Det är en liten näft historia. En själasörjare får ett brinnande kol rakt i halsen på fig, utan att han gifwit någon fom helit anledning till ett fådant bemötande och utan att han fan begripa; hwem fom kastat kolet. Hwarför skulle man samla glödande kol i hans Hals? Kyrkoherden Håfansjon aftade fig för att gå till spökhuset, men par stor Norberg, stackars karl, maste begifwa fig dit i kyrkoherdens ställe, och då fick han lida oskyldigt samt blef behandlad på ett så otäckt hetlefradt sätt. Kyrkoherden Håkansson i Skön är dock filisosie doktor och borde kunna få bugt med sattyget, men hwad skulle pastor Norberg wäl göra, som kanske tagit bara pastoralen. Det är wisst möjligt, att icke ens kyrkoherden Håkansson, så filosof han än är, kan besegra de onda makter, som drifwa sitt spel i Ljusta by, men då måste wäl kontraktprosten Bergman i Liuustorp efterskickas, och är han lika oförmögen, har man lyckligtwis biskop Beckman sjelf att i sista hand tillgå: Han är ide owan att umgås med de mest glödheta andar. Det är imellertid rysligt intressant att hära talas om spöken i wår sa oförskämdt uplysta tid, oh ganifa fällsynt, det måste man medgifwa. Såldt ångfartyg. I Offarshämna-Poften läses: Norra Kalmarsunds ångbåtsrederibolag har den 15 d:s till rederi i Hernösands försålt ånafartyget Jwar Blå för en summa af 34,000 rdr vmt. Om siviläktenskap ytrar Samtiden: Uhr har uptagit sitt gamla förslag om tillåtelse att utan alt afseende på trosbekännelse ingå sivilt äktenskap; hr O. B. Olsson har så till wida instämt i detta yrkande, att han önskar antingen en särskild förordning eller oc en sådan ändring af eller till förordningen af den 20 januari 1863 angående kristna bekännares äktenskap med mosaiska bekännare, att personer som af nu gällande kyrkolag och stadgar äro i följd af sina religiösa åsigter hindrade från kyrkligt aktenskap berättigas att inför magistrat eller kronofogde lagligt äktenskap ingå. J sitt förs flag till förordning om främmande religionsbefännare har k. m:t bibehållit det af 1869 ärs riksdag beslutade ftadgandet, att äktenskap mellan fontrahenter fom båda tillhöra främmande religionsjams fund med säådant presterskap att k. m:t funnit åt det samma funna anförtro att wigsel med laga werkan förrätta od) förty rättighet dertill medgett, owilkorligen skall afslutas med wigsel efter famfundeta kyrkobruk, men att deremot, då makarne tillhöra samfund utan sädant presterskap, giftermålet skall ingås inför borgerlig myndighet, och att i andra fall walet är fritt mellan de bada formerna. Nu äro wi imellertid öfwertygade att hur strängt än den konfessionella disciplinen kommer att under en ny dissenterlag handhas, och hur stor omsorg än må anwändas på att bringa hwar och en från kyrkoläran affällig person in i hans särskilda krubba, skall det ändå alltid komma att finnas menniskor fom med afwikande trosmeningar stanna inom ftatss kyrtan och, antingen af samwetsbetänkligheter eller af underlåtet begagnande af sakramenten, förbli beröfwade all möjlighet att få fina äktenskap beseglade med kyrkans wigsel. För sådana personer blir saknaden af siviläktenskapet en fortfarande medborgerlig olycka, och för många andra ffulle dess befintlighet wara en lika stor wälgerning. Det myckna talet om äktenskapets gudomliga stiftelse, som icke skulle tillata dess afslutande under andra än kyrkliga former, har också förlorat mycket af sin öfwertygande kraft, sedan staten sjelf i några fall erkänt borgerliga äktenskap och gett dem i alla af seenden samma aktning och samma borgerliga följ: der som de kyrkliga Lägger man härtill den alt mer spridda insigten om aldsta protestantiska fyr kans egen upfattning af äktenskapet som en rent borgerlig inrättning, få se wi ide något skäl hwarz för en anordning som annorstädes wisat fig mwälDetta är ett misstag: kyrkoherden H. war der. —:—: