Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1873, sida 2

Det stenhårda fadershjertat rördes af dessa ord. Den råe fiskaren insåg att detta offer var förfärligt påkostande och skulle medföra dottrens död; — bans egen ungdomskärlek rann honom hastigt i minnet; han fann att han ej skulle kunnat göra hvad han med så barbarisk hårdhet fordrat af sin dotter. Han sann det sublima, det stora i denna den unga Rosenkinds sjelfuppoffring, och tårar fuktade hans ögon. Med ianerlig tacksamhet fattade han dottrens hand och stammade med af snyftningar afbruten röst: KMin dotter! . . . Förlåt mig! ... Gud skall vedergälla dig . . . Han vände sig bort, och en strid tårflod strömmade utför hans solbrända kinder. Reosenkind kunde ej längre bibehålla sin sjefbeherrskning; också hon grät ... Detta var en scen, värdig en målares pensel, — värdig att beskrifvas af en mäktigare, vältaligare penna än min. XL Fyra år efter denna händelse sågs, en vacker sommarafton, ett fruntimmer spatsera utåt vägen, som leder från egendomen Kopparfly ned åt fiskarbyn. Under den lätta duk, som betäckte fruntimrets hufvud, kunde man se ett blekt, skönt, men obeskrifligt sorgset ansigte. De stora mörkblå ögonen voro riktade åt hafvet, hvars silfverblanka yta skönt återspeglade den nedgående solen. Detta fruntimmer var den forna fiskarflickan Rosenkind, numera godsegarens på Kopparfly fru. Till källan vandrade hon om sommaren, då gräset grönskade och foglarne sjöngo, till