Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1873, sida 2

källan vandrade hon då höststormarne rasade eller då vintern svept sitt snötäcke kring jorden och då alt i naturen syntes dödt och sorgligt. Regelmässigt hvarje kväll gick hon dit och fortsatte dermed tills hennes hjerta upphörde att slå. För fyra år sedans, sade hon, och en tung suck arbetade sig fram ur hennes bröst. Hur mycket har ej sedan des förändrat sig! ... Sven! Sven! Kanske sitter du redan deruppe ibland stjernorna och vinkar mig! ... Ack, snart skall jag vara hos dig — jag känner, att ej flere somrar skola se mig här vid källan, der vi så ofta träffade hvarann! .. Måtte du ej anklaga din Rosenkind att ha varit otrogen den ed hon svor dig. Pligten fordrade att jag skulle gifva mitt lif — och jag gaf det. YImniga tårar störtade ur hennes ögon. Länge satt hon der med hufvudet lutadt isina händer, och först då det blifvit mörkt återvände hon hem. Gubben Esraels karaktär förnekade sig ej; han var efter äktenskapet lika usel och lågsionad som före detsamma. Spioner bevakade öfveralt hans unga fru, och snart förbjöd han henne att göra den vanliga promenaden till källan. Men hon gick ändå, trots hans uttryckliga befallning, hvarje kväll som vanligt, och log endast sorgligt åt hans förbud. Gubben lät det passera en tid, men sedan gaf han befallning att portar och dörrar skulle tillstängas vid den tid, då frun brukade gåut. Detta var för mycket för den känsliga Rosenkind; hon föll i en häftig sjukdom och inom några dagar hade vansinnets natt omtöcknat hennes själ. (Forts.)