Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1873, sida 2

fullföljda beswär, har k. m:t ej funnit skal till ändring i underratternas utslag; skolande klaganderne ersätta Askling i malet hafda rättegångskostnader. Riksdagen. Bäda kamrarne sammanträdde i lördags kl. 10 f. m. Första kammare afslöt sitt plenum kl. half 4 e. m. Andra kammaren hade äfwen aftonsammantråde, hwilket warade från kl. 7 till Half ett på natten. Sön på föredragningslistan stod dedhargebetänkandet, hwari konstitutionsutskottet ide funnit skäl att mot någon af statsrådets medlemmar tillämpa eller framställa någon anmärkning på grund af 106:te och 107:de paragrafen regeringsformen. I första kammaren framställdes under den debatt, fom med anledning af betänkandet upfom, intet annat yrkande än detjammas läggande till handlingarne, hwilket och skedde. J andra kammaren, der den temligen långa öfwerläggningen nåstan uteslutande rörde fig kring hr Swen Nilssons reservation och frågan om up: låtelsen åt utländingar af swensk jord, erhölls ordet för af justitiestatsministern frih. Adlercreutz. Han be höfde icke å egna eller regeringens wägnar ingå i något swaromal på innehallet i reservationen, enär grundlagen nekar enskild utskottsledamot rätt att till riksdagen framställa någon anmärkning mot regeringen. Men denna reservation innehöll flera faktiska misstag, dem wille talaren rätta. Så hade reservanten upgifwit att en utländing fått rätt att afwerka skogar, men werkliga förhållandet wore att regeringen ide hade rätt att meddela eller wägra jådant tillstånd, utan denna rättighet medföljer befittningen af jorden. Widare att wärdet af den jord, fom utländingar förra året fått tillstand befitta, upgick till 40 millioner rdr. Detta wore oc ett misstag. Talaren hade låtit upsätta en tablå öfwer wärdet af den fålunda fålda egendomen och den wisade en summa af endast 3,200,000 rdr. Hr Swen Nilsson i Österslöf anmärkte till en början att han i sin reservation ide klandrat regeringen eller någon dess ledamot, utan fonftitutionsutskottet, fom enligt hans åsigt icke fullgjort fin skyldighet, då det lemnat det i reservationen omrörda förhållande oanmärkt. Widare uplyste ta laren, att den summa, han i i fin reservation upgifwit, hade han erhällit af konstitutionsutskottets sekreterare, fom sammanfört den ur de till granit ning lemnade statsrådsprotokollen. Fnnehälla dessa felaktiga upgifter, det han dock ej förmodade, så wore summan och felaktig; wid motsatt förhållande finge den wäl tillswidare anses wara erakt. Talaren hade ej till mana att lemna några orittiga upgifter och han önskade att alla andra med lika godt samwete kunde om sig sjelfwa witna detsamma. J fortsättningen af sitt anförande ut wecklade han sin reservation, uplyste att utskottet warit enigt om den åsigten, att något borde göras för att inskränka regeringens rätt att få lättsinnigt som på sista tiden fkett medgifwa främlingars jordköp och anförde, bland andra exempel, att en ens gelsman sökt och fått rättighet att på skilda ftällen besitta jordegendom uteslutande i affigt att nedhugga skogen — hwarigenom denne wisat fig wara den wårste baggbölare. Genom upläsning ur ett statsrädsprotokoll wisade tal. att twå af regeringens ledamöter motsatt fig bewiljandet af rätt åt utländing att befitta fast egendom just på det skäl, att denna rättighet äfwen medförde rätt att sköfla skogen. Talaren delade fullkomligt den i landet rådande meningen, att det wore oklokt att meddela besittningsrätt till jord utan att dermed följde skyldigheten att förwärfwa medborgarrätt, emedan sådant ur flere synpunkter ej kunde wara wälbetänkt. Han slutade med yrkandet, att betänkandet måtte med ogillande läggas till handlingarne. Hr Huss erkände också, att i utskottet rådt den mening, som föregående talare omförmält, men att man ide kunnat påfinna någon utmäg att i detta betänfande orda derom. Friherre von Schultzenheim, äfwen ledamot af utskottet, yttrade fig i samma riktning och fom till jamma refultat fom den föregående talaren. Men han hade dessutom särskilda anmärkningar, att göra mot reservanten. För det första protesterade han mot uttrycket att regeringen i denna fat skulle gått lättsinnigt till wäga. Åndra anmärkningar gällde den form, hwarunder reservanten dragit frågan under riksdagens diskussion. Rättast hade warit att i utskottet wäcka motion om saken, få att utskottet fått afgifwa utlåtande deröfwer. Hade frågan gått denna wäg, skulle talaren med all kraft medwerkat dertill att hon blifwit tillfredsställande löst. Widare anmärkte han att reservanten nu handlat orätt, då han siterat de til granskning i utskottet aflemnade statsrådsprotokollen. Dessa få endast, enligt talarens påstäende, under iakttagande af tystlåtenhet om innehållet granskas. Ur nationalekonomisk synpunkt wore hela reservationen, hwilken han karakteriserade fom det barnsligaste han sett, oriktig, ty den wille updraga en kinesisk