Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1873, sida 2

harm svällande bjerta steg hon in till den gamle, som vid hennes äsyn förvred sin otäcka mun till ett leende, hvarvid de gula, maskstungna betarne blefvo synliga. eSitt ned, sköna Rosenkind, min tillkommande makar, yttrade han samt anvisade henne en stol vid sin sida. Rosenkind blef stående framför honom. Mitt ärende till er, nådig herre, började Rosenkind med nedslagna ögon och rodnande kinder, )är att framföra en bön, att ni täcktes afstå från er begäran om min hand. Som ni vet, är mitt hjerta redan bortskänkt till en annan ... Betyder ingenting, mitt vackra barn?, afbröt gubben. Jag kan ursäkta dig att du bortskänkt ditt hjerta. men aldrig afstå från din hand. Rosevkind skildrade nu med de lifligaste färger sin kärlek till Sven, omtaiade huruledes de svurit hvarann evig trohet och att ingen, om ej döden, skulle skilja dem åt, — men förgäfves. Gubben var och förblef obeveklig. Tror du väl, sade han, satt den der lättsionige pojken förblifver dig trogen? Då bedrar du dig. I närmaste stad tar han sig en ny fästmö, hvilken i sin tur får ge vika för en annan, och således behöfver du ej göra dig några samvetsförebråelser i det afseendet. För resten vill jag ej höra dig tala så der barnsligt, ty det tjeuar till iutet?. Rosenkind vredgades. Hon slungade en föraktlig blick på Esrael, samt ropade stolt: Föraktlige narr! Må du aldrig inbilla dig att jag någonsin kommer att tillhöra dig! Förr ekall den svala böljan bli min graf . . .