lar derasj Jtorud dlttopteet, 411D4111 .: — position för år 1874 stalla hwad af samfällda fojtnader för anskaffande af den å norra och östra stambanorna erforderliga rörliga materiel för näms da är belöper, enligt godkänd fördelning, eller 600,000 rdr; att riksdagen måtte besluta byggande dels af en bredfpårig järmväg med lätt öfwerbygnad till fortsättning af norra stambanan från Storwit till Hybo i Heliingland och widare derifran antingen till Torpshammar i Medelpad eller annan lämplig punkt på sträckningen mellan Sundswall oc) ritsgränsen; dels oc af en smalspårig twärbana med lika öfwerbygnad, fom, utgående från Torpshammar eller annan punkt på berörda sträckning, fort: löper mare fig i fydligare eller nordligare läge med direft eller indirekt beröring af Ostersund till Aspåsnäset eller Krokom samt fortsattas derifran till riksgrånsen, en norsk statsbana från Trond: hjem till mötes, oh att det af Jämtlands läns landsting gjorda erbjudande att, sasom bidrag till nämda twårlinies byggande, utan anspråk pa attier eller återbetalning lemna staten 900,000 rdr på de tider och med de wilkor k. m:t fan finna för godt bestämma, måtte af riksdagen antagas, äfwensom ett belopp af 200.000 rdr såsom extra anslag för år 1874 anwisas till fullständiga un: dersökningar af lämpligaste sträckningen för wissa delar af i fraga warande järnwägar och förbindande arbeten å ostridiga delar deraf. Det vill synas, säger G. Ö. T, att döma af motsidans utranden, fom egde 2 kammarns flertal ide rätt att hysa egen och sjelfständig mening samt handla derefter. Detta flertal — landtmannapartiet — mottog från gamla ständsförfattningen då warande borgare och bondestånds traditioner i fråga om sparsamhet i statshushallningen. Men wid den tiden strandade nästan alla försök i den delen mot de båda förfsta stäånden, hwilka kunde få mycket lät: tare godtänna alla utgifter, fom de bördor, hwilka dermed drabbade folket, kommo dem föga mid. Detta war ju ock ett af de mest kraftiga skalen för sandsförfatiningens ombildning till en författning, bm gaf den skattdragande menigheten ftörre inflyunde på statshushallningen och skattebewiljandet. Rär nu denna tid kommit och när de forna pars samhetsifrarne wunnit flertal i 2 kammarn, så lig: ger det wäl i sakens natur, att de skola söka, i någon mån, göra fina ärfda meningar gällande. Och de ha derwid gått till wäga med största Hof: samhet. Under 6 riksdagar ha de bifallit nästan alt hwad regeringen äskat, och då de någon gång gjort motstånd, ha de gemenligen blifwit öfmerröstade wid de samfälda omröstningarne. Så ha millioner blifwit bewiljade, hwilka, efter wårt förmenande, aldrig bort bewiljas. J andra fall — der. det rörde landets andliga utweckling — wisade fig 2 kammarns flertal frikostigare än fjelfwa regeringen. Alt detta hindrar ej wissa personer att, när man will, blott i något enstaka fall, Hålla imot anilagåifwern, utgjuta öfwer landtmannapartiet tillvitelser, som skulle wara särande derest de kommo från nå: got Håll som förtjente affeende, men der de nu blott mwäda leda, i det de vitna om blind ensidighet och oförmåga att upfatta sakerna någorlunda owäldigt. Niotusen personer ha åffådat Dalahertigens dödsparad. Konungens kröning i Norge. Norska ftortinget bar beslutit att fända konungen en skrifwelse, i hwilken stortinget anhåller att få weta, om det är hans affigt att låta fröna fig innan nästa ftorting sammanträder, för att så fall laga att för detta ändamål nödiga medel anffaffas. Likaledes anhåller stortinget att få weta, om drottningen wid samma tillfälle ämnar mottaga den kyrkliga smörjelsen. Detta steg, läger ÅAlmuevennen, söker man för swara dermed, att det gick till på samma sätt både då kung Oskar den förste och kung Karl bestego tronen. Det tycks dock wara en mycket swag grund att widmagthålla dylika medeltids bruk. Utan twifmel finnas många, fom wäntat af en få uplyst man fom kung Oskar den andre, att han ide stulle fästa afseende wid en feremoni, fom hwarken tjenar att befästa honom på tronen eller att öka brödrafolkens aktning och tillgifwenhet för honom. Wi äro få långt fomna i det nittonde århundradet, att tomma seremonier icke längre borde uprätthallas. När folkets ombud indirekt ställa en upmaning till kungen att låta fröna fig för att de skola få be: wilja utgifterna, då synes of detta wara en wal långt drifwen wördnad för ett gammalt bruk, som för länge sedan förlorat all betydelse. En Stockholmskorrespondent till Norrk. T. skrifwer: Kröningsfrågans grundliga dryftning i och utom pressen, detta skärskådande från alla Håll har få bortryckt det sista skimret, fom ännu i mängdens ögon omgaf denna gamla seremoni, att konungen, om han wore i ständ att på andra wägar än ges nom hofmännens hala tungor få höra hwad folket tänker om saken, otwifwelaktigt skulle ge denna fez i. — —