Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1873, sida 2

genhet skulle säkerligen ganska snart de fleste om ej alla warfsarbetare se sig nödsakade att flytta från staden ut till warfwets granskap hwarigenom staden komme att mista en del af sin folkmängd och det just sadana fom äro i ständ att, i fin mån, deltaga i utskylderna. Den kännbaraste förlusten skall naturligtwis träffa arbetaren, fom måste lemna hus och hem här i staden och kanske med stora upoffringar soka skaffa sig ett nytt ute wid Windskärsudden. Wi hoppas derför lifligt att hwad Fomiten imot denna plats anfört ffall blifwa för hrr stadsfullmäktiges beslut afgörande. Då widare den andra platsen utanför Axels warf, i följd af def inskränkta utrymme ej lär funna på alwar komma i fråga, återftår blott den tredje föreslagna platsen, nämligen en del af norra ftranden eller s. k. Heffners gropen. För denna plats talar att den är belägen inom ftadens område, ej nog nära för att medföra eldfara eller på något sätt wara hinderlig, och ej få långt att ide de, som med skeppsbygnad äro sysselsatte, funna lätt och hastigt komma dit, samt att den eger tillräckligt utrymme helst i närheten belägna kronolotter skulle kunna till bygnadstomter åt arbetare och andre uplåtas, hwarigenom staden komme att åt det hålet fördelaktigt utwidgas. Tilläggas kan, att denna plats äfwen erbjuder fördelar för den wester ifrån kommande allmogen, af hwilken hufwudsakligen skeppsbygnadswirket upköpes och säledes indirekte bereder lättnad för skeppsbyggeriet. Hwad angår eganderåtten till denna plats, få känna wi derom intet med wisshet men gamle män wilja weta att platsen för många år fedan blifwit mot årligt arrende till Heffner Comp. öfwerlåten, hwarom hrr stadsfullmäktige lätt funna skaffa nödiga uplysningar. Slutligen tillata wi oss uttala den förwissning wi ega derom, att hrr stadsfullmåktige wälwilligt uptaga uttrycket af wåra lifliga önskningar och ej lemna dem utan alt affeende. Det lär wara att hoppas att flere ledamöter af stadsfullmäktige skola understödja de åfigter häri uttalas. Från Hudiksvall skrifwes utförligt om den wådliga sjötur, fom, enligt hwad wi förut berättat, några arbetare från Ströms bruf nödgades före taga fålunda: Torsdagen den 21 februari wid niotiden affeglade skepparen Palmqwist, jämte twänne karlar oc en gosse, med en s. k. kolhax från Ströms bruk för att wid Gnarps masugn hämta tackjärn. IWinden war westlig och temligen Hård, hwilket dock, i anseende till den kurs, de mäste styra, ide ingaf några farhågor. Men wid pass en half timma derefter tilltog winden i styrka, och från Stocka sågs skutan gå med brinnande fart mot Rönne jfär, i hwars närhet den snart uptäcktes ligga för ankar utan segel och mast. Man gjorde nu anstalter för att med båtar söka rädda de olydlige, men stormen war redan få ftark, att ingen tilltrodde fig funna komma till skutan, hwilken den rasande stormen hwarje ögonblick hotade att drifwa till sjös. Wid middagstiden blef winden nord: westlig och öfwergick till full orkan. Skutan började drifwa till sjös och räddning syntes omöjlig. Omkring kl. 4 e. m. tycktes den gå i marwatten !, mil utom Korfgrund, oc snart syntes den icke mera. Man antog såsom säkert, att den hade gått förlorad, och den lilla besåttningens anförwandter klädde fig redan dagen derpå i sorgdrägt. Men på lördagsaftonen byttes sorgen i glädje, ty fi! hela besättningen fom då åkande hem med gäftgifwareskjuts från Mölsta. Palmqwist, fom mer än en gång förut warit i lifsfara på sjön, och är en rädig och skicklig sjöman, hade, då alt hopp syntes wara ute, lyckats få upp en liten segellapp i fören och derigenom fått skutan att göra fart oh lyda roder, hwarefter han styrt på Vålsjön eler Kuggöarne, dit de lyckligen anlände fl. 6 på aftonen. Nödseglet hade dock slagits ned gång på gång och fjön gått få hög, att rodret flera gånger nallat erg3ee Alan alt 232.: 4AA. 1 H Ä