Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1873, sida 2

ROSenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. I. Fordom fanns på södra ändan af den klippiga ön Öland en liten by, som nästan uteslutande beboddes af fiskare. Byns invånare uppehöllo sig dels med fiske, men hufvudsakligast med plundrande af de fartyg, hvilka voro nog olyckliga att fastna på det trefjerdedels mil i sjön utspringande stenrefvet. Besättnnigen mördades vanligen, och alt, hvad som egde något värde, borttogs från fartygen och fördes i land samt transporterades till byn, der det, om så erfordrades, sorgfälligt doldes i djupa mörka källare, Ända till år 1801 kvarstod denna by med sina ruskiga rucklen. Men då lät konung Gustaf III å yttersta ändan af ön uppföra det gedigna fyrtorn, son ännu kvarstår, — och då användes stenen och någon del af träet till byggnadsmaterialier etc. Då man färdas genom den steniga och backiga, en half mil långa utmark, som börjar vid kungsgården Ottenby och slutar nere vid tyrmästarebostället, ser man märken efter de små stugorna, och än ser man öppningen till någon sammanfallen källare. Rågra stenkast norr om byn låg det så kallade Rosenkinds kapell. Detta raserades också, och stenen hvaraf det var bygdt användes äfven till fyrtonets uppförande. ku temligen hög jordvall och en densamma omslutande stenrad utvisa nu hvar ka