Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1873, sida 2

pellet stått. Men alt är dock till största delen öfverväxt med ett frodigt gräs och der, hvarest rofgiriga fiskare fordom delade sina eröfrade byten, gå nu kungsgårdens hornboskap och beta det mustiga gräset. II. På egendomen Kopparfly satt patron Esrael S., en gammal enkling af omkring 60 år, i allsköns lugn rökande sin pipa. Han syntes isin ungdom hafva varit en utsväfvande, liderlig sälle; ty ansigtsdragen voro bleka och härjade, händerna och hufvudet darrande och ögonen talgiga och röda. Man påstod, fastän i största hemlighet, att han varit förnämsta orsaken till sin hustrus död, hvilken han lärer betydligt påskyndat. Med denna hustru hade han erhållit det gods, hvilket han ännu egde, och som inbringande honom betydliga summor om året. Det Skulle kanske bli roligt att ännu en gång bli gift, tänkte gubben. 4Om jag skulle fria till den der fiskarflickan, hvars far jag räddade från att stå tjufsrätt för det sist plundrade skeppet? — Heune får jag genast, det vet jag, ty om fadren nekar, så ... Men huru kan jag vara nog enfaldig tro, att han, en usel fiskare, skulle kunna neka rika Esrael S. sin dotter? Ha, ha, ha! Skön är lilla Rosenkind, det vet jag, och jag hugnades riktigt i själen, då jag häromdagen såg henne der nere vid byn! . Hella måste jag ba! ... Hur ömt hon skall pyssla om gubben, då hon blir hans maka! .. Ha, ha, ha!? Med dessa ord utsträckte Esrael den darrande handen efter en klocksträng, på hvilken kan hastigt drog. En betjent inträdde genast.