Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1873, sida 2

Hr Lars Ersson i Wik yrkade bifall till utffottets förslag, det han fann öfwerensstämmande med den af hr Hedin wädta motion i ämnet, hwari han instämt. Grefwe Björnstjerna fästade sig till en början derwid, att Sweriges finansiella ställning aldrig warit mer lysande än nu, hwarför ej heller landet någonsin warit bättre i stand att på ett wärdigt fätt uppehålla konungens ställning. Och hade mwäl wåra konungar warit i ftånd att med det belopp, som warit dem anslaget, lägga af något för ienskild räkning? Detta kunde man mäl ej påftå. Det wore t. ex. bekant, att konung Oskar I af sin enskilda förmögenhet fått tillsätta omkring 6 millioner rdr. Grefwe Posse, som förswarade det af utskottet afgifna förslaget, beklagade, att man hållit jig ute slutande till ett par af de i motiveringen anförda skälen med förbigående af andra, fom woro än wigtigare. Dit hörde, att ittskottet lilsom rifsdagen wore både berättigad och skyldig att taga detta anslag under pröfning, att man welat förekomma för framtiden de anfall mot fivilliftan, fom under de senare riksdagarne warit få wanliga och åftadkommit så mycket obehag, samt att man trott sig hafwa pa ett tillfredsstallande sått reglerat saken genom att bestämma det föreslagna beloppet att utgå oförändradt under Oskar II:s hela r:geringstid. J andra länder wore ett fådant förfarande ingenting owanligt, och man hyste der då ingen betänklighet att wid ett inträffande regertombyte fastställa en ny sivillista. Sr P. Olsson från Helsingborg, som äfwen yttrade fig till förmån för utskottets hemställan, framhöll bland annat, att opinionen i landet werkligen wore för en nedsättning af utgifterna under första hufwudtiteln. J hwad mån konungen behöfde lemna enskild penningehjelp till lindrande af nöd och till upmuntran af för fåderneslandet nyttiga oc) gagneliga företag, wore helt och hållet beroende af hans subjektiva upfattning, men det trodde fig talaren funna pasta, att konungen, afwen om nu föreslagna nedsättning beslutades, alltid ffulle wara i stand att, utan minskning af fin wårdighet fullgöra fina for nungsliga åligganden. Man hade frågat, om mes ningen med de föreslagna indragningarna of anflaget till wed och kol samt till lyshallning i arffurstens palats wore, att dessa behof ide widare behöfde tillfredsställas. Naturligtwis kunde detta ej wara meningen, utan det förstodes af sig själft, att medlen dertill stulle tagas af de 800,000 rdr, som blifwit anslagna till konungens hofhallning. Skulle framdeles behofwet af en tillökning i detia anslag göra sig gällande, talade exfarenheten från föregående tider — da ansenliga dylika förhöjningar blifwit bewiljade — för det antagandet, att rifsdagen ide skulle undandraga fig att gå till mötes alla billiga fordringar. Hr MNybleus påpekade, att åtjälligt i utskottets resonnemang, ja som om den allmänna prisftegringen m. m., borde hafwa ledt till ett alldeles motsatt resultat eller til ett förslag om förhöjning i sivillistan — en förhöjning, fom wore få mycket met påtallad deraf att den nye konungen egde flere att förja för än hans närmafie företrädare. Hr A. Rundbäck, fom ej fann några skäl wara af utskottet anförda för en sa owanlig atgärd som den att nedsatta anflagen till första hufwudtiteln, yrkade bifall till k. m:ts proposition i ämnet — ett yrkande, som afwen framstäldes af hrr Clairfelt och Schultg. Her P. Staaff och Treffenberg upträdde också emot nedprutningen, den förre hufwudsakligen på de stäl yr Dictson anfört, den senare af rent konstitutionela grunder. Ör T. erfände nämligen icke, att frågan om riksdagens beslutanderått angående de ordinarie anslagen ännu blifwit afgjord. Wid 1868 och 1869 årens riksdagar hade man misferligen trott fig fonumit på det rena med denna sak, men en olag, om an aldrig sa manga gånger repeterad, blir doc ewigt olag. Han bestred riks — ———— — -—