Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1873, sida 2

?Håll!? ropade han, ännu en gång gripande den unge mannen vid rockskörtet, blif kvar! hur skall det eljest komma att gå med mitt presidentskap och mitt giftermål? ?Godt! sade den andre, åter vändande sig om; vär ni så envist pastar, att jag skall bli kvar i lifvet, måste ni äfven tillåta mig, att göra mina vilkor; var så god och tag plats! Med dessa ord satte han sig sjelf på soffan och inbjöd genom en nådig vink med handen Nothnagel att sätta sig på en stol Till en början har jag äran presentera mig för erp, började främlingen derefter med kall höflighet; amitt nama år Nörgel, och jag är målaren Rentierens ansigte uppklarnade vid tanken, att han räddat en konstnär, fastän han icke kunde erinra sig någonsin ha sett namnet Nörgel i konstutställningens katalog. Jag älskade win husvärds dottero, fortfor den unge mannen, aen retande flicka . . . just här i närheten i en halsduksaffär . . . jag bad fadren om hennes hand ... han atvisade mig. Men han gick änuu längre i obarmhertighet: jag var skyldig honom hyra för 14 månader ... jag bad honom om ny kredit på 14 dagar ... han gaf mig afslag, och då jag i går afton kom hem, blef jag nekad att gå in i mitt rum. — Liktidigt föllo en massa vexlar öfver mig; deras ärade innebafvare rusade före dem . ändtligen kommer jag hit till vattnet, jagad aldeles trött . . . det öfriga vet ni redan.? Jag har den äran, sade Nothnagel resande sig upp, aoch då jag nu äfven känner er historia och ni dessutom är nära torr, är jag