Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1873, sida 2

utomordentligt glad öfver att ha gjort er värda bekantskap ... om jag skulle konma att åter behöfva er, . . . och nu rekomnenderar jag mig högaktningsfullt och ödmjukast. Ett hjertligt farväl! Nörgel bler lugnt kvarsittande och såg förvånad på den andre. Ni har altså icke förstått mina vilkor? frågade han; jag bor ju kvar här hos er!? Nothnagel blef förskräckt, men försökte skratta åt det förmenta skämtet. KÅOch dessutom måste ni betala mina vexlar), fortfor den räddade, lika lugnt, Nothnagel skrattade icke mer, och blef något ängslig, sOch för det tredje måste ni förhjelpa mig till besittning af min älskade?. slutade Nörgel sioa vilkor; det gör mig ondt, att jag skall förorsaka er så mycket besvär, men hvarför har ni icke låtit mig bli der jag var . . jag har icke uppmanat er att rädda mig, och om ni vill, att jag skall lefva, så måste ni också göra mig lifvet angenämt. Nothnagel var till mods, som om han höllo på att strypas. För det första, talade Nörgel vidare, kommer ni altså att sysselsätta er med att förskaffa mig en bostad, och när jag har den, sätter ni e i förbindelse mäd min blifvande svärfader. Jag har altid berättat honom om en onkel, som jag icke har och som skulle betala mina skulder ... denna onkel skall nu ni föreställa. Nothnagel utstötte en djup smärtsam suck. Nörgel gaf honom en lång, men vänlig blick.