Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1873, sida 2

att den ene skall förrådas, så råkade herr Nothnagel ut för detta missöde. I stället för att draga nytta af sin betjent och genom honom sätta sig i gunst hos den sköna enkan, blef denne betydligt skadlig för honom, ty då Jakoby naturligtvis icke förteg sin herres sällsamma lefnadssätt, blef herrskarinnau i högsta grad misstrogen ock svartsjuk, och Nothnagels förboppningar sjönko i stället tör att stiga. — — — Så stodo sakerna, då solen en vacker morgon syntes i Nothnagels fönster, och som hon icke generar sig för att vara nyfiken, behöfva icke heller vi göra det. Rentieren stod i skjortarmarne midt i rummet, hade i hvarje hand en tung vigt och gjorde med dessa så förtviflade öfningar, att svetten i strömmar rann ner för pannan. Då öppnades dörren och Jakoby trädde in. vpe tre kvarten äro slut, hr Nothnagel, ropade han, något dragande efter andan; just nu har klockan slagit der ute. Rentieren lät genast vigterna falla till marken, och sjönk derefter sjelf aldeles uttröttad ned på en stol. Betjenten betraktade honom halft förundrad, halft deltagande. ?Jakoby!? började rentleren sedav han pustat en stund; har du icke als hört något? Betjenten skakade på hufvudet. Icke en gång den aldraminsta olyckshändelse!? Nothnagel utstötte en djup suck och blickade mycket sorgset framför sig. Hvarföre plågar ni då er sjelf så, käre,