Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1873, sida 3

jade då det första ordet, att man more sålrast på jäntan, om hon blefwe husmor på gården. Så snart en hade talat, woro de andra enige, od) bröderne gingo för att tala med modern. Men när de kommo hem, hade modern blifwit sjuk på almar; de maste wänta, tills hon blefwe frift, od) då hon ide mer wardt frisk, höllo de åter råd. J detta sick den yngste genomdrifwet, att få länge modern låg, skulle ingen ändring göras, ty jäntan borde ide få flera an tillse att modern. Derwid blef det. I 16 år låg modern. J 16 är wärdade henne den tillkommande swärdottren stilla, tåligt. J 16 år möttes sönerna hwar fväll wid hennes säng för att hålla andakt, och om söndagen äfwen de? äldste. Ofta bad Hon dem dessa stilla stunder att minnas den fom mårdat henne; de förstodo hwad hon dermed menade och loswade det. Hon wälsignade i alla dessa 16 år siii sjukdom, fom låtit henne smaka en mors glädje till det sista, hon tackade dem wid hwar sammankomst, od) en gång wardt så den siste. 2 oa Då hon war död, samlades de 6 fönerna för att sjelfwe bära henne till grafwen. Här mar brut, att afwen kvinnor följde till grafwen och denna gång fölide hela socknen, män och kvinnor, alla som kunde ga, ända till barnen. Först klockaren som försangare, så de 6 söperna med kistan, och dereftex hela focknen, alla under sång, så att det hördes en fjerdingswäg bort. Och då liket war jordadt, och 6 stoflat till, droge hela tåget in i kyrkan, ty der skulle den yngste wigas med det samma; de wille ha det få, bröderne, emedan det egentligen hörde tillsammans. Här talade preften, jom war min aflidne far, om trofasthet och talade så, att jag, som händelfewis war närwarande, tyckte, då jag fom ut ur kyrlan, att det samtlang med fjällen och sjön och storheten i hela naturen. (G. H. I) .BH3 tE—