Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1873, sida 3

nes son Trofasthet. Af Björnstjerne Björnson. Borta på Fladerne i min hembygd bodde ett hjonelag med 6 söner; de sträfwade troget på en mycket stor men wanskött gård, tills ett wådahugg ändade mannens dagar, och hustrun satt ensam kvar med det tungsamma gårdsbruket och de 6 bar: nen. Hon tappade ide modet, men ledde de båda äldste sönerna fram till likkistan och lät dem öfver faderns lif lofwa, att de skulle sörja för fina må syskon och wara henne till hjelp få långt Gud gaf dem krafter. Det lofwade de och det gjorde de, ända tills den yngste af sönerna läst sig fram. Då kände de fig löste; den äldste äktade en gårdsegareenfa, och den näft äldfte ej långt derefter hennes wälmående syster. De 4 kvarwarande bröderne skulle nu styra det hela, sedan de hitintills oaflatligt warit styrde. De kände just icke mod till det; fran barndomen woro de wana att hålla tillsammans, 2 och 2 eller alla 4, och gjorde det nu dess hellre, som de måste söka hjelp hos hwarandra. Fngen tillkännagaf fin me ning, innan han trodde sig wiss om de andras, ja ingen af dem kände rätt sin egen, innan de sett på hwarandras anleten. Utan att de gjort något aftal, fans dock en stillatigande öfwerenskommelse mellan dem att de ide ffulle skiljas, få länge mos dern lefde. Sjelf mille hon det imellertid något annorledes och fit de 2 äldste och utflyttade fö nerna på fin sida. Gården war nu dugtigt brukad och trängde til mer hjelp, hwarför modern föreslog, att de 2 äldste skulle utlosas och gården delas mellan de 4, så att 2 och 2 höllo ihop om hwar sin lott. Nya hus skulle upföras bredwid de gamla; det ena paret skulle infl;tta i dem; det andra stanna hos denne. Men af det par, fom drogo ut, borde en gifta fig, ty de mäste ha hjelp till hushåll och ladugård — och modern nämnde den janta fom hon önskade till sonhustru. Det hade ingen något imot; men nu war frå: gan bara den, hwilka 2 skulle flytta ut och Hwilkendera af dem skulle gifta fig. Den äldste fade, att nog kunde han flytta ut, men aldrig wille han gifta sig, oh en hwar af de andra sköt det också ifrån sig. Då woro de eniga med modern om att jäntan sjelf kunde få afgöra det. OM en kväll, uppe wid sommarladugärden, sporde modern henne, om hon ide wille flytta in fom hustru på Fladerne, och jäntan wille nog gerna det. Nå, men hwem af gossarne önskade hon, ty hon kunde få hwem hon wille? — Nej, det hade hon icke tänkt öfwer. — Så borde hon nu göra det, ty walet stod till henne. — Nå, då kunde det wäl bli den äldste. — Nej, honom kunde hon icke få, ty han wille icke. — FJäntan nämnde då den yngste. — Men modern menade, att det war få underligt med det; han war den yngjter. — Nå då, den näst yngste. — Hwarför ide den näst äldste? — Ja, hwarför ide den näst äldste, swarade jäntan, ty det war honom hon tänkt på hela tiden, och derför hade hon ej nämnt honom. Men alltifrån den stund, då den äldste af de 4 wägrade, hade modern skönjt, att den näst äldste och jäntan hade godt öga till hmwarandra. Den näst äldste äktade altså jäntan och den äldfte flyttade ut med honom. Hur gården delades, fick ingen utanför ftående weta, ty de arbetade alla tillsammans än i den ena, än i den andra ladan. Efter en tid började modern bli krasslig. Hon trängde till hwila, foljaktligen till hjelp, och sönerna kommo öfwerens om att ftädja en jänta, fom eljes gid i arbete der. Den yngste skulle fråga jäntan nästa dag; han kände henne bäst. Men den yngste måtte länge i tysthet tyckt om jäntan, ty då han skulle fråga, gjorde han det så underligt. att jäntan trodde han wille fria, och hon swarade ja. Gossen wardt rädd, gick strax till fina bröder och sade dem hur galet det gått. Alla 4 woro allwarliga, och ingen torde fäga det förfta ordet. Men den näst yngste såg på den yngste, att han werkligen höll af jäntan, och att det war derför han blifwit rädd. Han anade med det samma fin egen Lott: den att bli ungkarl, ty skulle den yngste gifta fig, kunde han det ide. Det föll fig något bhåärdt, ty han hade sjelf en fom han tydte om; men det war nu ingenting att göra derwid. Han