Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1873, sida 3

mitt hufwud och mitt hjerta åro unga och friska nog för att kunna werka för en, som jag hoppas, äfwen för kyrkan upklarnande framtid. IHH til trädet af mitt ämbete war det ljuft omkring mig. Derefter har det blifwit mycket mörkt och tungt för mig att fördraga mörkret. Det tyckes dock nu ljusna, och jag för min ringa del medwerka härtill. Presidenten: Ni bör finna naturligt, att wi på ett annat sätt betrakta det närwarande och det förflutna samt icke kunna sluta ögonen till for den iakttagelsen, att ert föredrag i widsträckta kretsat wäckt djup förargelse. Sydow: Jag tillåter mig anmärka, att jag ide tror detta. Twärtom är ett frigörande ord en stor wälgerning för tusental. Jcke alla de fom säga Herre, Herre! komma i himmelriket. Presidenten: Emellertid ha många blifvit fårade. Swarthän skall friheten föra, om den bes röfwar oss hwarje positivt fäste? Härmed war förhöret afslutadt och medförde, fom man finner, ett ide just mera lysande refuls tat, än hwad konsistoriet i Upsala kunde åftadfomma, då det för wid pass tretio år sedan anstälde en liknande undersökning med regementspastorn C. I. L. Almqwist. Den tyska weckoskrift, Jm neuen Reih nr 4 för i år), hwarur wi hemtat redo görelsen, tillägger åtskilliga kraftiga warningar åt renläsighetens apostlar och uttalar till slut sin glädje öfwer Berlinmenighetens manliga löfte, ati beswara fin predikants möjliga afsattning med ut träde ur preussiska statskyrkan. Den aktnings wärde prestmannens till hälften myftiffa, till hälf: ten positivistiska trosbekännelse torde för åtskilliga swenska läsare ega ett särskildt intresse genom sin frändskap med docenten Wikners religiösa åffåd ning, särskildt sädan denna framträder i hans fe naste alster: Tankar oh frågor inför menniffo. nes son.