Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1873, sida 2

— nu är det bra! Men drömmer jag, tycker jag icke ordentligt att hon andas? — äro icke hennes ögon riktade på mig? Jag tycker mig höra en suck under hennes slöja, som nedfaller öfver skuldrorna. — O, huru skön, huru helig ser hon ut!? Under tiden hade solen stigit upp och dess strålar, som föllo igenom atelierns fönster, upplyste med sitt klara ljus alting rundt omkring; men Sebastian, helt och hållet fördjupad i sitt arbete, märkte det icke, Han glömde alt — tidens framskridande — sitt hårda slafveri — och de tjugo rapp, som väntade honom. Hänförd af sin konst genius, såg den unge konstnären blott jungfruns ansigte med dess älskliga, milda leende — han var ej längre slaf — han var fri, — det fanns ej mera något slafveri i denna herrliga verld, uti hvilken han lefde. Plösligen hörde man bullret af fotsteg; klangen af välbekanta röster ryckte honom upp ur hans salighet och förde honom tillbaka till jorden, der han blott var slaf. Sebastian kände, utan att vända sig, att Murillo och hans elever stodo bakom honom. Öfverraskad och förvirrad egde han ej fattning att urskulda sig, eller mod att fly. Han önskade att atelierns golf måtte öppna sig och uppsluka honom. Men hans önskan var förgäfves. Här satt nu den arme gossen med paletten i ena och penseln i andra handen, och utan att våga höja sitt hufvud, väntade han i rädd förtviflan på det straff, med hvilket man hotat honom. Det herrskade ett ogonblick en djup tystnad å ömse sidor; ty hade Sebastian, genom att