Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1873, sida 3

vingar, — de hafva frihet — frihet, barn. Men du vet ej hvad det vill säga. Du föddes som slaf, men jag — jag gjordes dertill. — Jag — jag var född fri, Sebastian. aO, det är altför sannt, far! Det är förfärligt att vara slaf! sade Sebastian, utbristande i tårar. ÅFörfärligtp upprepade den gamle negern. ?Förfärligt och intet hopp för dig, Sebastian.? )pFar! sade den unge mulatten, höjande sina ögon upp till atelierns glaskupol, igenom hvilken himmelens stjernor tindrade, der uppe lefver en Gud, som är en Gud för alla, för negrerna såväl som för de hvite, för slafven såväl som för herren. Låtom oss bedja till honom, han skall höra och bönhöra oss.? Men blott ett underverk kunde hjelpa oss. oGud kan göra underverk, farin GAck, min son! Han gör nu för tiden inga underverk mer, och alldraminst för vår skullly KHvem vet, far! Hans vördighet säger; att en kristen aldrig bör tvifla. Men nu dyre far, gå och lägg er; sof godt och tro på mig. Ni vet, att jag ej längre är något barn. Jag är nu femton år. God natt, far! eGod nätt, min son; och må Gud en gång göra dig frihb i Först måste ni blifva fri, fåt. Ni säger ju sjelf, att jag föddes slaf och tiden har vant mig dervid. God natt, far lo ?God natt;? sade den gamle negern i det han ändtligen bekvämade sig att gå, 4God vattlo Så snart Sebastian var ensam, utstötte han ett rop af glädle; men åter plösligen fattande sig, utbröt han sorgsen: KTjugo rapp, om jag