Regenter, som tagit afsked. Som Spanska konungen Amadeo friwilligt ned lagt regeringen, kan det möjligen intressera wåra läsare att erfara hwilka regenter under den fullt historiska tiden förut tagit detta steg. De hafwa warit följande: 1. Den romerske kejsaren Diocletianus, som år 305 efter Kristi födelse, då han ändtligen efter ett ars sjukdom tillfrisknade, fann fig för swag att mi: dare sköta regeringen och derföre lemnade den i i fin dittils warande medhjälpare Galerii Händer. 2. Hertig Amadeo den VIII i Savoyen, som 1416 af kärlek till ett sysslolöst och yppigt lefnadssätt wid blott 34 års ålder öfwerlemnade spiran at en för hans omyndiga fon tilljatt förmyndare, lät göra fig till munk och i 23 år lefde fräsligt i en bygnad, fom wisserligen kallades för eremitage, men dock snarare skulle hafwa anstått en regerande furste än en werldens nöjen försakande munk. Från denna hwila kallades han år 1439, da han uphöjdes till pafwe med namnet Felix den V och gjorde ansprak på att wara kristna werldens andeliga öfwerhufwud i tio ar till dess han tog afsked fran afwen denna wärdighet år 1449. 3. Den 1451 aflidne sultan Murad den andre, fom twå gånger nedlade spiran och båda gångerna atertog den, första gången på grund af ett mot hans rike farligt förbund mellan de kristna mag: terna och den andra gången på grund af ett inom riket utbrutet upror, hwilka båda faror han ej an: fåg fin unge fon och efterträdare ensam wuxen att bekämpa. 4. Tyska kejsaren Karl V (fom spansk konung Karl TD), hwilken 1556 omsider tröttnade wid fina försök att förlika de skiljaktiga religiösa meningarne med hwarandra och derföre afträdde en del af sina stater åt fin broder och resten åt fin fon samt drog sig tillbaka till ett spanskt kloster och sysselsatte fig med urmakeri. Som det der hände honom det: samma fom andra urmakare, nämligen att han ej kunde få twå klockor att gå aldeles lika, ångrade han nu hjertligen fina fordna försök att tvinga sina underfåter att alla antaga samma religiösa tro. 5. Sardinske konungen Viktor Amadeo den I. Under dennes sista regeringsår war Europa deladt uti twå stora mot hwarandra fiendtliga förbund, det Wienska och Hannoverska, och denne furste hade flutit fig till båda, men fom det här i werlden ofta nog händer äfwen den listigaste, kunde han ej dölja fitt dubbla spel, utan detta uptäcktes, och han mår ite, för att från sitt rike och fin dynasti afleda de från båda förbunden numera hotande farorna af: säga fig regeringen till förmån för fin fon. Efter förloppet af ett år mille han wisserligen, sedan den hotande stormen under tiden lycligen blifwit af: ledd, återtaga regeringen, men hans fon hade under tiden fattat få stort tycke för regeringskallet, att han, i stället för att willfara hans önskan, i stället lät sätta honom i kloster. Dessa mi omnämnda regenters tronassägelser synas utom den sistnämndes hafwa warit helt och hållet friwilliga, men ehuru äfwen de fyra nu föl jande åt tronafsägelsen lyckats bewara skenet af friwillighet, hafwa dock äfwen de twingats dertill, emedan de förut migaktat sitt folks tydligt uttalade wilja och ej begripit fin tids anda, utan we lat regera lika oinskränkt, som deras företrädare under de mörka tider, då folken wiljelöst höllo till godo med hwad som helst från furstarnes sida. Dessa woro: 6. Ludvig I af Bäjern i mars 1848, som tog detta steg af harm derföre att han twingades antaga en answarig ministär och afskeda sin frilla Lola Montez. 7. Karl III hertig af Parma, som redan 1847, twingad af uproriska rörelser, lemnade sitt land och upslog fina bopalar inom Sachsen, men först 1849 issade fig regeringen till fin sons förmån. 8. Kejsar Ferdinand af Österrike afsade fig re geringen till förmån för fin brorson Frans Josef, so NE ——LLLLLL