Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1873, sida 3

han kastade en ängslig blick öfver den stora ateliern, som lampans svaga sken gjorde ännu hemskare. aJag är icke synnerligen rädd för honom, far sade Sebastian, med ett ovilkorligt leende af vantro, KO, min son, skämta icke sade den gamle negern, hvars fruktan tillkännagaf sig i de darrande benen, som knappt förmådde bära honom. asmäda honom icke. Om han toge dig bort med sig, hvad skulle det då blifva af den gåmle Gomez? Jag vill stanna kvar hos dig, min son. Jag är väl mycket rädd, men det gör mindre. Haa får taga oss båda, om så illa skulle varav a Min goda far, sade mulatten, adet finnes ej någon Zombi; det är en gammal vidskepelse från vårt hemland. Hans vördighet, pater Ambrosius; som ofta kommer hit, har äfven sagt er detsamma; far, och honom måste ni tro; han är en helig man och skulle ej vilja säga en osanning. Men dessa små hufvuden och isynnerhet detta af den heliga jungfrun; som satt dem alla i en sådan förvåning; att sjelfva mästaren vid bordet talade derom med sennor Mendez Ozorios, den unge mäster Gaspar och alla de öfrige, — hvilken annan kan hafva gjort det, än Zombi? Längre fram får ni väl veta det; men nu, far, vore det bättre; om ni lemnade mig ensam.? Du talar för döfva öron; gosse; jag skall icke lemna dig. Betänk, mitt barn; hvad du är för mig! De hvita männen hafva hus, pen