Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1873, sida 2

utan presterligt ämbetsbiträde. I detta mål hafwa de särstilta instanserna fält olika utslag och högsta domstolens flesta ledamöter hafwa slutligen frikänt de tilltalade från answar. Saken förhaller sig i korthet sålunda: På angifwelse af torparen S. Tönsson i St. Skedet och kyrkoradet i Wånga församling blefwo åboerna Ola Hakansson, Swen Olsson och Nils Swensson af länsmannen J. Swensohn instämda till 1870 års hösteting i Willands härad att answara enligt allmänna lagen och kyrkolagen för att de skulle den 5:te april nämnda år från S. Fönssons hem bortfört liket efter hans aflidna hustru Bengta Persdotter och i Wanga församlings kyrkogard, den de obehörigen inkräktat, jordat detjamma utan laglig begrafning. De tilltalade anförde: de lika som Benata Smensdotter i lijstiden tillförde kaptisternas religionsfamfund. Bengta Persd:r hade anmodat Ola Håkansson att ombestyra hennes begrafning i enlighet med deras religionsbrut, med anledning hwaraf han och de bägge andra tilltalade ifrågawarande dag hade infunnit fig hos S. Fönsson och med dennes famtycde bortfört lifet och jordat detsamma i Wånga kyrkogard i enlighet med baptisternas religionsbruk. Häradsrätten yttrade i utslag den 25 februari 1871: att som Ola Håkansson oh hans medparter erkänt fig hafwa från S. Fönssons hus bortfört Bengta Persdotters lif och nedsatt detsamma i en graf å Wånga kyrkogård, utan att de, sawidt wisadt wore, om detta fitt förfarande underrättat pastorsämbetet i nämnda församling eller annorledes widtagit åtgärder för att få liket i behörig ordning begrafwet; alt få, jämlikt 18 kapitlet 4 8 kyrkolagen, dömdes de att hwar för fig böta 300 rdr till lika fördelning mellan kyrkan och fattiga i Wånga socken. Ola Hakansson och hans medparter anförde beswär i hofrätten öfwer Skane och Blekinge. Och sedan S. Jönsson samt Wanga församlings fyrkoråd, blifwit hörda, meddelade hofrätten den 8 november 1871 utslag, hwarigenom hofrätten på anförda skäl pröfwade rättwist att, med ändring af häradsrättens utslag och i förmågo af 7 kap. 2 strafslagen, döma klaganderne att för hwad de latit komma sig till last böta hwardera 100 rdr till kronan. Såwäl tlaganderne fom allmänna åklagaren anförde nu hwar å sin sida beswär. Oh sedan målet blifwit den I juli 1872 inför högsta doms stolen föredraget, förklarade dess flesta ledamöter klaganderna ide funna satfällas, då def förfarande, hwarå de af damstolarne åberopade firaffbeftämmederna saknade tillämplighet, ide warit, få widt handlingarne i målet utwisade, af beskaffenhet att till yrkad answarspåföljd föranleda; hwaremot 2:ne ledamöter funno klagandernes omnämnda förfarande warit ett obehörigt ingrepp uti de tjenfteåligganden, hwilka, enligt regeln, tillfomma me: derbörligen ordinerad prest att förrätta och pröfwade derför råttwist att, med tillämpning af 2 mom. i 6 S 22 kap. strafflagen döma tlaganderne att hwardera böta 50 rdr rmt. Riksdagen. Hr R. Carle har wid riksdagen wäckt förslag derom att riksdagen måtte för fin del besluta, att de twå första mom, af 19.52 kap. strafflagen skola erhålla följande förändrade lydelse: Wissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafwa förwerkat medborgerligt förtroende för alltid, eller för wiss tid, eller under ett och ej öfwer tio ar, Werkan af dylikt förklarande inträder från den dag laga fraft: egande dom gafs, men den tid, hwarför påföljden ådömdes, räknas från den dag straffet fullbordades; att 1, 2, 3 och 6 Ss af 5 kap. strafflagen måtte erhålla följande lydelse: 1-8 Gerning — — — eller i allmän eller under allmän upsigt stående upfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.