Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1873, sida 2

II. Ej långt från soldattorpet reste sig en ståtlig, rödmålad tvåväningsbyggnad, sådan de förmögnare af allmogen i dessa trakter bestå sig. Denna byggnad, som mera liknade en herregård än en odalmans bostad, egdes och beboddes af en bland ortens förmögnaste bönder, Ola Svenson — en styf gubbe, som skattade sina egodelar högre än alt annat i verlden och som med en blandning af nedlåtenhet och förakt nedblickade på hvar och ev, som icke var lika förmögen som han sjelf, Hemmansbruket hade Ola Svensson lemnat ifrån sig åt sin äldste son; som var gift, ehuru den herrsklystne gamle ännu egentligen var den som styrde och ställde, eller åtminstone blandade sig uti alt, som rörde gårdens angelägenheter. En yngre son, Per, tjenade som dräng hos brodren, men hvilken han vid fadrens död skulle dela det stora och väl skötta hemmanet jemte de visst icke obetygliga kontanter gubben, genom en sparsamhet som gränsade till snålhet, under årens lopp förstått samla. Per hade ofta varit i tillfälle att se och tala med Iogrid i Elfvik, han hade också mer än en gång dansat jössehäradspolskan med henne, och för hvar gång de träffats hade han känt sig altmer underlig om hjertat. Per var en hurtig och ståtlig gosse och det var sålunda icke underligt att äfven han i sin ordning gjort ett djupt intryck på dea unga älskliga flickan. Ingendera af dem visste så noga hur det gått till, men en vacker dag hade deiallsköns hemlighet förlofvat sing med hvarandra. Lyckliga och obekymrade om framtiden lefde de i den