Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1873, sida 2

Hans hustru hade för länge sedan gått till sina fäder och blott ett barn; den fagerkindade Ingrid, nu nitton år gammal, förljufvande den gamle soldatens ensliga lif i det lilla torpet vid Klaras grönskande strand. lugrid var ett godt barn och sin faders stolthet och glädje. Han hade väl också skäl att vara stolt, den gamle krigaren, ty i hela nejden fanns icke en flicka utrustad med så strålande fägring, som Ingrid i Elfvik. Pass på, Ingrid, om du icke får den rikaste bondson i hela Vermland— sade gubben Rask en dag, under det han med välbehag betraktade sin blomstrande dotter. äSå du pratar, far! Liksom någon skulle bry sig om mig., KDet vore väl tusan — jag kan inte bättre säga — det vore väl tusan, om den vackraste flickan i hela bygden skulle behöfva taga den första slinker, som kom i hennes väg! Nej, du, hättre upp — jag vet något, jag. Tror du inte att gubben märkt . . 1 Och rask plirade helt småslugt med sina grå, lifliga ögon; liksom hvarje tillägg varit aldeles öfverflödigt Nu pratar du bara koller igen.— svarade Ingrid undvikande, ehuru en hög rodnad nogsamt röjde att farsgubben icke så aldeles misstagit sig; om han än icke med säkerhet visste på hvilken punkt den omordade frågan i denna stund befann sig. Iogrid hade således en älskare. Hvem som var den lycklige skola vi, som känna hemligheten bättre än gubben Rask, straxt meddela läsaren.