Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1873, sida 2

lagar och kommunalförfattningar, i hwilka sednare kunskapen så meddelas att lärjungarne få öfwa sig i att tillämpa deri förekommande föreskrifter. mom alt detta wäckes en fann fofterlandsärlek. OM denna art af underwisning är få mycket mera behöflig nu, sedan massan af folket erhållit ett öfwerwägande inflytande på wåra öden. De, som ogerna ha sett denna maktomflyttning, böra betänka huru migtigt det är att utbreda fadana tillräckliga kunskaper, utan hwilka maktinnehafwarne lätt kunna missbruka sin öfwerlägsenhet. Oh de fom salunda fått makten borde skynda att förskaffa fig de kunskaper, som ensamma funna satta dem i stånd att taga wara på sina rättigheter och skydda dem från allehanda ledning och på: tryckning utifrån. En allmän hufwudsaklig öfwerblick öfwer werldaoch kyrkohistorien samt en klar och lättfattlig ut: redning af de insigter naturens hemligheter, som naturwetenskaperna meddela, bidraga ändtligen att hos lärjungarne utrota hwarjehanda fördomar, jämte det att de sednare ämnena äro af stor be tydelfe för arbetet, hwilket de betydligt under ätta. Af dessa skäl och ännu flera ffal en folkhög: skola under numarande förhållanden ide funna ersättas af än få många högre folkskolor. Härefter upträdde flere män, säsom hemmansegarne Lars Larsson i Finsta, Jon Jonsson i Mossboda od Gullberg, samt handlanden Bergs lund, och förordade en folkhögskola; hwarimot nå ara, de der mwäl anfågo fafen god, dock fruktade för dermed förenade kostnader, hwilka de trodde skola på manlig wäg uttaxeras. J anledning a betonade ordf., att endast friwilliga bidrag skola i fråga sättas. Hr Lithuer mille oc lugna denna farhåga samt påminde om statsanslaget till folkhögskolorna. Derjämte anförde han yterligare, att just på grund af folkskolans beskaffenhet borde en högre foltskola wäl anses såsom en nödwändig mellanlänk mellan den förra och folkhögskolan, för hwilken annars den förras elever ej skulle wara mogna, att hr Struve tycktes hafwa sett endast ljussidor hos folkhögskolan och endast skuggsidor hos folkskolan; samt att, huru mycket man än måtte ha mot reglementering, finge man doc erkänna att en god lärare kunde mycket uträtta äfwen under ett då: ligt reglemente och att således i själfwa werket det mefta berodde af läraren. Swartill hr Struve genmälde att mot det första påståendet talade erfarenheten i Skåne, der folkhögskolorna imottagit ynglingar fom ej haft annan underbygnad, ja fom t. o. m. glömt denna — såwida annars Forrlands folkskolor ej skulle anses sämre än sydsweriges; att han wist icke för bisett hurusom alt mänskligt wore bristfälligt utan twärtom wäl wiste, att folkhögskolan ej kunde wara fullkomlig lika litet som foltskolan med alla fina fel kunde alldeles sakna goda sidor; och flutligen att, om en folkhögstola skulle räka ut för en dålig lärare, sådant kunde efter ett år afhjelpas, enär de ej tillsättas för längre: tid; hwarimot folkskolan wore fastkedjad wid fin lärare, wore han än få oduglig, ett förhållande fom werkade ffadligt äfwen i det affeende, att derigenom allmän: heten, fom ändock nödgas betala, blir owilligt stämd mot skolan. Eftersom denna sak kommit på tal, kunde tal. ej neka sig nöjet att anföra, hurusom enligt hans åsigt folkets tarf skulle bättre till godo ses, om ämbetaoch tjenstemän woro på wiss tid tillsatte. Sedan härefter ännu flere ytrat 8 för saken, förklarade fig mötet anse en folkhögskola både nyt: tig och nödwändig, såwida den bygdes på grund: walen af friwilliga bidrag. Derefter företogos wal af komiterade och utjågos dertill för Torp: hrr Lars Larsson i Finnsta, Carl Erik Larsson i Boda och Jonas Finnberg i Finnsta samt till suppleant Anders Andersson i Gim; för Borgsjö: hrr Jöns Påälsson i Sillre,