Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1873, sida 2

i kammaren. Vid dörren stod en fager kvinna med långt gullgult hår. Elden från kakelugnen belyste den vackra gestalten, som stod och såg på dem. — Det var för mycket! upprepade hon. Du kan slippa med mindre. Vill du gifva mig alt lefvande, som kryper uppåt fjellet här i 5 år från och med i dag, så skall du få din önskan uppfyld innan året är om. Då blef hustrun glad i sitt sione och tyckta, att den lyckan var lätt köpt. De voro rika och kunde lätt undvara de småkräk, som sprungo bort ifrån dem, och raskt gick hon in på handeln. I samma stund slocknade elden i kakelugnen, och det blef mörkt i kammaren, der de sutto. Då kom en underlig ångest öfver hustrun, och mannen sade med bäfvande röst: — Kors i Jesu namn, det var bestämdt Huldran! Då året var till ända, låg den sötaste lilla flicka i vaggan, och far och mor ledsnade aldrig vid att se på henne, ty ett sådant barn hade man nog aldrig förr skådat i en bondstuga, menade de. Och raskt uppväxte flickan, och klokare än alla andra barn var hon bestämdt, det sade hennes föräldrar. Men när hon började att gå, drog hennes håg henne genast till fjället, som låg tätt intill huset der de bodde. Då modren märkte detta, började hon gråta och sade till mannnen: — Kors, far, nu förstår jag hvad Huldran menade; under hela den tid sedan jag gaf henne mitt löfte har icke ett enda af våra djur