Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1873, sida 2

miljgraf. Han, liksom farbrodren, försökte bereda sig en sädan inom St. Denis-kyrkans murar; men den konservativa katedralen satte sig åter på tvären och lät ett stycke af sitt tak ramla ner på stenhuggarne. Men långt före detta andra misslyckade försök hade några af bonapurtiska slägten på ett mycket simpelt och okejserligt sätt kommit tillsamman under samma tak. Ett stycke norr om Montmorency höjer sig tornspiran i Napoleon St. Leu. På sluttningen ofvanför byn stod i forna dagar ett nu raseradt slott. Ar 1803 ditflyttade, för att bo der först tidtals sedan oafbrutet intill år 1815, ett fruntimmer, hvars föräldranamu varit Hortense Beauharnais och som, efter hvad det sades, mot sin vilja blifvit gift med en yngre broder till kejsaren. Hennes man gjordes till kung af Holland, och han mottog detta rike lika motvilligt som han, efter sägen, emottagit sin gemål. Men Hortense åtföljde sällan sin man på de korta besök han gjorde i Holland: hon föredrog att stanna i Paris eller i dess närhet, boende än i Tuilerierna, än i St. Leu, än i Fontainebleau, än i Malmaison. I St. Leu dog hennes äldste gosse, Napoleon Charles, 1807, ett år innan hans bror, som för några veckor sedan slöt sina ögon på Chiselhurst, blef född. Napoleon Charles jordades i ett grafkor. uppfördt i parken vid St. Leu. Dit hade kung Ludvig också låtit föra stoftet af sin far, korsikanen Charles Marie Napoleon, hela slägtens stamfar, som dött 1785. Efter Napoleons fall kom St. Leu i hertigens af Bourbon händer. hvilken ej ville i sin park hysa slägtingarne till den man, på