Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1873, sida 2

Sundswall den 4 Februari. Högdjur. Elgar, till ett antal af fem stycken, hafwa tillbragt twå dygn af förra weckan tätt inwid den hr riksdagsmannen Burman tillhöriga egendomen Merlo i Timrå socken. Fru Burman, som warseblef dem, befallde att man skulle utbära hö till dem; men om de ätit något deraf känna wi ej. En af gårdens folk, som såg dem, tog dem deremot för renar, och slöt deraf falskeligen att lappar funnos i trakten. Som samtidigt med deras förswinnande Ilosfandet af ett ffott emellertid från gården hörts, oc man derföre tror att de råfat ut för en tjufskytt, har hr länsman Ljung: cranz i anledning deraf sistlidne söndags morgon begifwit fig i wäg på en upptäcktsfärd, hwars resultat wi dot ännu ej känna. Beslag gjordes förliden gårdag af hr ftadsfiskal Stenjon å en till staden införd lefwande elgkalf. Några jernwägsarbetare hade i förra mecfan fångat densamma i närheten af Wattjom i Tuna. Flera äldre elgar hafwa warit synliga i närheten under de sednare dagarne. För hädande af sakramenten har en per: fon mid namn Lars Olof Klintberg af Söderhamns rådhusrätt blifwit dömd till twå månaders fängelse; missfirmelse af samma stads rådhusrätt fostade personen i fråga 100 rdr. Justitieombudsmannen bar till generalpoftstyrelsen för afgifwande af ytrande öfwerlemnat en till honom från landssekreteraren i Göteborgs och Bohus län H. Westin insänd skrift, i hwilken denne för klagan deröfwer att, ehuru han i laga tid wid Jonsereds poststation för innewarande år prenumererat på åtskilliga i Stockholm utfommande tidnin: gar och tidskrifter, ide ett enda tidningsnummer ännu kommit honom tillhanda mid den tid, skriften wore daterad, eller den 25 januari 1873; förmä lande klaganden widare bland annat, att, då han den 18 i nyss nämnde månad ide bekommit något tidningsnummer, han aflätit skrifwelse till general poststyrelsen med anmälan derom, men att detta ej Heller ännu haft till följd, att klaganden fått emottaga fina tidningar, hwarför och då flaganden, på fråga hos postexpeditörerne, när tidningarna kunde wara att emotse, ide erhölle annat swar än att wederbörande wore yra i hufwudet!, flaganden nödgats wånda sig till hr jujtititeombudsmannen, enär han ej kunde inse, på hwilket annat sätt ändring stulle funna beredas i det nuwarande oefterrättlighetsförhällandet. Denna skrift, fom inkom till juftitieombudsmannen den 27 i denna månad, blef jamma dag öfwerlemnad till generalpoststyrelsen att sasom ofwan blifwit nämndt deröfwer afgifwa ytrande. På tal om lagskipning, sfrifwer Ö. P., är det förwånande, att flertalet af landets städer ej arbeta för att få fina och landsbygdens jurisdittioner sammanslagna. För några rifsdagar tillbaka wäckte grefwe Arw. Posse förslag i detta ämne, men det blef betraktadt som ett slags frigaförklaring mot städerna, och som bekant finnes ännu en mängd perfoner, ifynnerhet inom fijtnämnde samhällen, hwilka synas ha till upgift att underhålla eller stifta oenighet mellan land och stad och hwilka naturligtwis finna det hårresande, om städerna skulle förlora sin egen magistrat och fin egen rådhusrätt, hwilka anses tillhöra ftädernas glanspartier. Detta må nu så wara, men om man betraktar saken från allmänna nyttans, ändamålsenlighetens oc sparsamhetens fynpuntt, så fan man ide neka, att en gemenfam jurisdittion ffulle ha ett ofantligt företräde framför den nu warande och mwara lämplig för kanske ända till 70 af Swerges städer, af följande grunder: Landtbefolkningen har i städerna sina naturliga medelpunkter dit de ofta komma. Det more få lunda för landtbefolkningen ytterst bekvämt, att i städerna ha fina ting och flippa bekosta färffilda resor till tingsställen, dit den nu kommer endast