Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1873, sida 2

ett kejserligt dekret att St. Denis skulle vara den napoleonska regentslägtens begrafningsplats och började, på sitt vanliga kraftfulla sätt, genast att rusta upp kyrkan, som blifvit illa medfaren af revolutionsmännen hvilka, uppretade af Barrere, slagit sönder de gamla kungarnes vårdar och gjutit kulor af deras likkistor. Men den vördnadsvärda katedralen, som gömde den gamla kunglighetens ädla sfoft, ville icke hysa den korsikanske uppkomlingens. Taket föll ned och krossade bonaparteska grafkoret i små stycken. Den lille okuflige korpralen hade dock satt sig i sinnet på att det skulle ske, och det hade också skett, om ej andra ras följt, hvilka den gången krossade icke hans grafkor, utan honom sjelf och hans dynasti. Hans stoft, som länge hvilade under pilträdet på St. Helena, omslutes nu af invaliddömen, och ckommunenop, som uttömde sin barnsliga ilska på Vendöme-kolonnen, lemnade åtminstone den mans graf i fred, om hvilkens segrar monumentet förtalde. Josefina ligger bland orangeträden vid Malmaison, och den stackars yngling, som slumpen hånade med titeln ckonung af Rom, men hvilken de, som frågade något efter honom, bättre kände under benämningen chertigen af Reichstadtv, sofver den sista sömnen under grafhvalfven i Schönhrunn. Och hvem bryr sig nu om hvar Josef, hvad Lucien, hvar Charles och Jerome fått sitt sista läger; desse bröder, dessa kungadockor, hvilka Napoleon hvarken med lock eller pock kunde få att stå för sig sjelfva. Altnog, när Decembermannen med list och skarpa skott banade sig väg til kejsartronen, var den Napoleonska dynastien utan fa