Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1873, sida 2

Article Image
något prejudikat kunna komma till stånd, men fom så många andra är äfwen nämda sats delwis sann och delwis falsk. Det är sant, att i i rättsfallen likasom i menniskoanletena kan finnas en skenbar olikhet, egnad att förwilla den mindre skarpsynte, men det är icke mindre sant, att om oc rättsfal: len ej äro i alla sina minsta delar lika, de dock äro det i de wäsentliga, sa att samma råttssatser ega på dem tillämpning. För att ytterligare utweckla och styrka befogenheten af den anmärkning, jag sålunda tillåtit mig framställa emot lagffipnin: gen i den högsta domstolsinstansen, bör jag anföra några exempel och wäljer då sådana, fom röra de wanligaste rättstwister, i hwilka wacklande domslut följaktligen tydligast warseblfwas och menligast werka. Sedan hr justitieombudsmannen anfört huru olika 16 kap. 1 och 3 kap. ärfdabalken blifvit wid särskilta tillfällen tolkade, fortsätter han: Dessa erempel kunde mångfaldigas, men en flit widlyftighet skulle wara utan ändamål, då ide nå gon, som egnat upmärksamhet åt lagskipningen, lä ter bestrida tillwaron af förhållandet, jag framdragit. När jag sålunda anmärkt, att olika domslut öfwer lika rättsfall blifwit meddelade, torde någon wänta, att derpå skulle följa en utförlig redogörelse för min åsigt i dessa rättsfrågor och huru jag anser desamma hafwa bort afdömas. Om jag och tilltrodde mig att åstadkomma en dylik redogörelse och i densamma utweckla en bewisning för min åsigts riktighet få öfwerwäldigande, att det derefter skulle wara omöjligt att döma annorlunda än i öfwerensstämmelse med densamma, borde jag ändock tweka, om en dylik rättswetenskaplig afhandling hade sin rätta plats i en ämbetsberättelse, sådan fom denna. När nu härtill kommer, att denna tillit hos mig saknas, lärer det wara urääktligt, att försöket ide göres. Det tillhör deremot den Lutredning, af lagskipningens tillständ i rifet hwilken justitieombudsmannen i sin ämbetsberättelse ifall lemna, att ide med tystnad förbigå det nog allmänt öfwerklagade förhållandet, att domsluten i wigtiga rättsfrågor inom högsta domstolsinstansen äro få wacklande, att det i wiss mening fan sägas, att i dessa frågor saknas lag i wårt land, ty en lag, fom i samma domstolsinstans icke tolkas lika i de rättsfall, der den skall tillämpas, är icke bättre, snarare sämre, än ingen lag. Swilka betänkliga följder ett slikt tillstånd skall medföra är ej swårt att inse. Först och främst ökas rättegångarnes ans tal. Jngen will gifwa sin sak förlorad, när han kan hysa den förhoppning, att nägon ny rättsåsigt tan upstå och göra fig gällande inom lagffipningen; om ide förr åtminstone i högsta instansen. Prosessandet antager skepnaden af ett lotterispel, hwari man hoppas mer af lyckans gudinna än af rättwisans. Widare kan ingen, icke ens den mest lagfarne, weta hwad som till slut blifwer rätt i en twistefråga, weta, om han skall börja, weta, när han skall sluta en rättegång. Sålunda börjas rättegångar på winst och förlust och fullföljas på lika god grund instanserna igenom. Emot denna an: märkning fan wisserligen inwändas, att en dom stol, lika wäl fom en enskild lagfaren man, fan under tidens lopp komma till en annan åsigt om en rättsfråga, fan finna fig af många anledningar twungen att ogilla en praxis, fom ide är bättre grundad i lag, än en annan, och fom wisat fig i tillämpningen medföra ffadliga följder. Detta med gifwes; men då bör lagstiftningen träda imellan och påbjuda ny lag eller oc den inträdda förändringen i gamla lagens tolkning på annat sätt allmänligen kungöras. Till det minsta borde funna mwäntas, att när en sådan ny åfigt arbetat fig fram, bon derefter skulle följdriktigt tillämpas och utan afbrott widhållas; men så länge sakernas utgång beror på omröstning, ej fällan på en röst i en domstoledivision och följaktligen på dennas fammanjättning för tillfället, är rättssäkerheten ide ens i detta afseende betryggad, och det fan då med skäl ifrågasättas, om ide olågenheterna af den gamla praris warit att föredraga framför dem, fom förändringen framfallat. — ett keiserliot dekret att St Manic cknlla vara

4 februari 1873, sida 2

Thumbnail