Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1873, sida 2

framskassa biljetten — Hr Brethammer öfverlemnade genast sina kort åt en annan och återvände med bradskande hast till staden. Och det var väl att han skyndade — utanför porten mötte ban pigan, som med förgråtna ögon kom från apoteket. — Hvad i Guds namn är här på färde! utbrast han häftigt. Hur är det med frun? — Ack, skynda för all del dit upp! ... Hon har så mycket längtat att få se herrn ännu en gång! Utom sig af bestörtviog rusade han upp för trappan. Läkaren som stod vid sängen, gick honom till mötes och fattade med betydelsefull min hans hand, den han sakta tryckte. och lemnade rummet. Förkrossad af den syn, som här mötte hans öga, kunde Brethammer ej framstamma ett enda ord! han sjönk på knä bredvid den sjuka och ötverhöljde hennes kalla hand med kyssar och tårar. — Ack, min Kuno, hviskade hon med matt stämma, så snällt det var at dig att du kom! ... för mig ... äro ögonblicken räknade. — Bertba, min dyra Bertha! ... du får inte, du kan inte öfvergifva mig! utbrast han under häftiga snyftningar. — Sansa dig, Kuno! ... gråt ej så der! det gör mig så ondt! .. . det kan ej hjelpas, jag mäste bort ... från dig och barnen! Ack, var god emot dem, bäste Kuno! ... bemöt dem ej med häftighet! . . . de äro ju inte så stygga, och jag vet . . . att du ändå håller hjertligt af dem! I denna med svag röst uttalade bön låg en så svår förebråelse, att ban för blygsel och